Här kommer tredje arcen i Grant Morrisons actionpackade version av Batman: Blackest Knight. Namnet till trots har det inte särskilt mycket med megacrossovern Blackest Night att göra, utom möjligen vad gäller tematiken (återuppväckande av döda). Gamla Morrison-kumpanen Cameron Stewart (Sea Guy, Sea Guy: Slaves of Mickey Eye) illustrerar, vilket är välkommet eftersom jag inte var särskilt förtjust i hans föregångare Philip Tan. Stewart har en ren och klar stil som påminner om en del europeiska äventyrsserier: dynamiskt och lite åt karikatyrhållet då och då, vilket faktiskt är något som passar Batman-universat (med sina många redan karikatyraktiga skurkar) bra. Stewart klarar även action galant; den utdragna slagsmålssekvensen vid Lazarus Pit i #8 hade kunnat bli lite långtråkig i nån annans händer, men Stewart förvaltar Morrisons manus väl.

Morrison fortsätter nämligen att bevisa att ingen kan skriva action som han. I stort sett varenda ruta driver handlingen framåt, inga döda punkter, ingen onödig dialog. Vad det egentligen är som har hänt – för i #7 undrar man verkligen vad i helskotta det är som pågår – förklarar Morrison i korta, intensiva återblickar som på diverse finurliga sätt får paralleller i det ”nutida” händelseförloppet. Batman & Robin är en lektion i effektivt serieberättande och helt enligt schemat avslutas varje nummer med helsköna cliffhangers på flera olika nivåer. När det gäller berättandet får man dock hålla tungan rätt i mun och ha koll på sin continuity, då Morrison här knyter ihop diverse lösa trådar från tidigare saker han skrivit, inte minst Batman: R.I.P. och Final Crisis. Det hela blir mycket effektfullt om man följt Morrisons Batman tidigare.

Grundgreppet i Batman & Robin, nämligen att Batman (i Dick Graysons skepnad) är en skämtande trickster-fighter och Robin (Damian Wayne) är den hårdhjärtade surpuppan, fortsätter mjölkas av Morrison med god effekt. I den här arcen har dock Batman gott om ytterligare hjälp på sidekick-sidan, med Knight och Squire såväl som Batwoman vid sin sida. Med små medel gör Morrison dessa typer till något mer än bifigurer; de har alla sina egna personligheter och lämnar sina egna avtryck i historien (man anar att Morrison verkligen gillat att leka med Greg Ruckas Batwoman, till exempel). Samma sak gäller för de typiskt engelska skurkarna i den här arcen (extra kul att se The Pearly King om man som jag bor inte långt från East End…) – de glimtar förbi i ett par rutor här och där men har ändå mer personlighet än, säg, skurkarna i valfri X-titel.

Jag utsåg Batman & Robin till ”Årets ongoing” i min årskrönika för 2009 (delat med Sweet Tooth). Skönt att se serien hålla stilen även en bit in på 2010.

Trackback-adress