Vår intervju med Jeff Lemire fortsätter (del 1 hittar du här) utan krusiduller med en diskussion om filminfluenser i hans serieskapande:

Du har sagt att du inspireras mycket av film i ditt serieskapande, du har nämnt Wim Wenders och Terrence Malick i samband med Essex County och David Lynch i The Nobody. En del scener i Essex County är klart filmiska, men de är också “seriemässiga” – jag tänker bl a på en av Lous flashbacks i Ghost Stories (s 165-66 i Collected Essex County). Vid första anblicken verkar scenen filmisk men skulle i själva verket vara svår att göra på film, medan det flyter helt naturligt på seriesidan. Vad är dina tankar kring att låta sig influeras av filmmediet? Vad är seriemediets styrkor jämfört med film?

Vilken stor fråga, det skulle jag kunna prata om hela natten! Jo, jag älskar film, särskilt regissörer som Wenders och Lynch, men det jag tror att jag tar mest från film är sidkompositioner, mise-en-scene om man så vill. Jag är minst lika påverkad av filmfotografi som jag är av filmens berättarspråk.

När det gäller tempo, övergångar, berättarteknik och sånt så försöker jag mer och mer gå ifrån ett “filmiskt” berättande, jag vill hellre använda serier som serier. Det är sitt eget medium, öppet och gränslöst och jag tycker att jag själv bara skrapat på ytan när det gäller att utnyttja och finna nöje i seriemediets unika potential. Det är det som gör att jag fortsätter teckna dag efter dag, jag vill ha den utmaningen, att utforska mitt medium och hitta min egen röst. Jag hoppas jag aldrig slutar utvecklas, jag vill aldrig skapa serier på rutin. Det var därför jag ville ta chansen och göra en mer pulpig genreserie månadsvis på Vertigo. Det projektet har sina egna begränsningar och utmaningar och har varit helt annorlunda jämfört med att göra en längre serieberättelse som Essex County eller The Nobody. Det har varit – och är fortfarande! – otroligt roligt att jobba med de nya begränsningarna och utmaningarna.

Förhållandet mellan serie och film är helt enkelt något jag omvärderar hela tiden, därför är det svårt att svara på frågan. Jag tycker att de starkaste och bästa scenerna jag skapat är de där jag har lyckats kommunicera en idé eller en känsla på ett sätt som är specifikt för seriemediet. Scenen du nämner är ett bra exempel, min egen favorit är scenen där Lou sjunker ned under vattnet och hans tårar bildar dammens frusna yta, och på isen står hans barn-jag, vilket leder vidare till en flashback (s 125 i Collected Essex County – en scen vi också särskilt uppmärksammade i vår recension). Den scenen skulle vara helt omöjlig att filma. Den kan bara göras på en seriesida. Det är nog en av de bästa två-tre sidor jag någonsin gjort, och nu försöker jag hela tiden hitta tillbaka till den där kreativa gnistan som fick mig att göra den sidan till att börja med.

Din skildring av 50-talets ishockey i Ghost Stories fångar verkligen en annan tid – spelarna har inte hjälmar, de röker i omklädningsrummet och coachen är med moderna mått mätt extremt oprofessionell. Vad tycker du om modern hockey? Har något gått förlorat (inte riktigt en serierelaterad fråga, men ändå)?

Jag älskar modern hockey. Spelarna idag är helt enkelt så mycket skickligare än de var förr. Fast jag känner en viss nostalgi inför sportens ‘guldålder’, även om jag inte ens var född då. Det är en skön romantisk, ruffig känsla i 50-talshockeyn som jag tyckte var rolig att skildra. Spelarna idag är så proffsiga. Hela deras liv handlar om träning. Det gör dem också tråkiga. Förutom några få undantag har dagens spelare inte mycket till personlighet. Spelarna förr hade sina svagheter, men de hade personlighet också.

Hockey är fortfarande en del av den kanadensiska folksjälen (liksom den svenska – som svensk lade jag såklart märke till Mats Sundin-planscherna som dyker upp i bakgrunden i Essex County). Skulle du kunna tänka dig att göra en renodlad sportserie? Eller göra någon mer serie om just hockey? Eller känns det som om ämnet är uttömt efter Ghost Stories och de andra Essex County-berättelserna?

Jag har nog berättat min hockey-historia i och med Ghost Stories. Den kan få vara mitt lilla bidrag till analysen av hockey och dess plats i vårt samhälle och kultur.

Fast jag spelar fortfarande hockey, och jag följer hockey slaviskt (jag är Toronto Maple Leafs-fan och jag älskar Börje Salming och Mats Sundin!). Hockey kommer faktiskt vara med i Sweet Tooth snart, och i min kommande bok från Top Shelf också. I båda fallen är det mer som en bakgrund, en liten extra krydda till huvudhistorien.

Kan du säga något om dina kommande projekt för Top Shelf och DC/Vertigo?

Min nästa bok på Top Shelf är en lååång historia. Den kommer ta ett tag att få färdig, så jag vill inte säga för mycket om den annat än att den kommer handla om att bli pappa och hur det har förändrat mitt liv. När det gäller DC och Vertigo så hoppas jag att Sweet Tooth kommer fortsätta i åtminstone ett par år till, så de två projekten kommer ta det mesta av min tid. Jag har ett par mindre grejor på gång, en kortare superhjälteserie för DC och en serienovell för Marvel, men jag kan inte gå in på några detaljer i nuläget.

Vad läser du själv för serier för tillfället? Finns det något särskilt du vill göra reklam för (förutom dina egna serier såklart!)?

Jag har precis läst om Eddie Campbells samlade Alec – The Years Have Pants, den nya samlingen är hemskt vacker. Jag läser om Alec minst en gång om året, det är en av mina absoluta favoriter alla kategorier.

Jag läser allting Jason Aaron gör och jag tycker Scalped är den bästa månadstidningen som ges ut just nu. Matt Kindts 3 Story: The Secret History of the Giant Man från Dark Horse är också jättebra.

Jag har alltid Gipis serier på skrivbordet som inspiration. Hans illustrationer är helt fantastiska, jag önskar jag kunde rita så.

Vi tackar Jeff för att han tog sig tid och hur bra än Gipi är så hoppas vi att Jeff Lemire kommer att fortsätta rita som Jeff Lemire!

Vi har fler intervjuer på G med svenska och internationella serieprofiler. Har ni Shazam-läsare några synpunkter? Är intervjuer något ni gillar att läsa? Vad tycker ni om Lemire-intervjun? Har ni själva några tips och idéer på personer ni tycker att vi borde intervjua?

Trackback-adress