Ni som följer Shazam.se vet att vi gillar Jeff Lemire, Kanadas just nu mest namnkunnige serieskapare. Vi har tidigare recenserat hans serieepos Essex County och hans nya Vertigo-serie Sweet Tooth. Vi tog kontakt med Jeff i hans studio i Toronto och intervjuade honom om hans serieskapande, kommande projekt samt naturligtvis också hans förhållande till ishockey. Håll till godo!

Hur kom Sweet Tooth till? Var det en idé du visade för flera olika förlag eller utvecklade du den direkt för Vertigo efter The Nobody?

Det var ett specifikt Vertigo-projekt från början. När jag jobbade med The Nobody var Bob Schreck min redaktör och han tipsade om att Vertigo ville ge ut flera ongoings under det kommande året (det här var för ungefär ettochetthalvt-två år sen). Vid den tiden hade jag börjat leka lite med en ny figur, en pojke med hjorthorn som bodde för sig själv i skogen. Det var i princip bara i form av en serie skisser, det var väldigt vagt just då. Men det var så det började, sen utvecklade jag mina idéer till något som kunde passa en månadstidning och till min stora överraskning älskade Karen Berger idén och gav klartecken nästan genast.

Sweet Tooth är en efter katastrofen-serie. Vad drog dig till den genren? Har du några särskilda influenser vad gäller postapokalyps?

Jag har alltid älskat den genren. När jag var yngre älskade jag Mad Max-filmerna, och när jag var i tonåren var jag ett stort Timothy Truman-fan (särskilt serien Scout). I vuxen ålder har jag hittat favoriter som Cormac McCarthys The Road, Jack Kirbys Kamandi och Danny Boyles 28 Days Later.

Efter katastrofen-genren är visuellt tilltalande, det är kargt och grymt och det passar min teckningsstil bra. Rent berättartekniskt gör genren det möjligt att placerara figurerna i extrema situationer. Precis som all bra genrelitteratur kan man använda efter katastrofen-temat som en stor metafor för alla små konflikter människor råkar ut för i verkliga livet.

Du är väldigt öppen med hur du arbetar, både på din egen blogg och på Standard Attrition-bloggen (en gruppblogg för alla Vertigo-författare). Men en sak jag undrar över, som du inte pratat så mycket om, är hur du jobbar med dina redaktörer? Hur mycket inflytande har de? Vad är deras bidrag till den kreativa processen?

Jag känner mig väldigt tursam eftersom jag har fått jobba med riktigt bra redaktörer, både på Top Shelf och Vertigo. Varje samarbete med en redaktör är unikt för just det projekt man håller på med. Alla har sin egen stil, sitt eget arbetssätt. De jag har jobbat med har alla det gemensamt att de är ‘hands off’ när det gäller storyn och berättandet. Ingen har heller över huvud taget lagt sig i det visuella. Jag berättar mina historier som jag vill, men de finns där som ett bollplank. De kan uppmuntra mej att gå vidare med tankar och idéer jag inte har helt klara i huvudet än, eller försiktigt föreslå en riktning om jag är osäker på vart historien ska ta vägen. En bra redaktör vet när det är dags att lägga sig i och när det är bäst att bara lämna en ifred så man får jobba. Och jag har som sagt bara jobbat med bra redaktörer, från Chris Staros på Top Shelf till Bob Schreck, Brandon Montclare och Pornsak Pichetshote på Vertigo.

Du har i intervjuer sagt att du är ett stort superhjälte-fan. Finns det någon särskild figur (eller grupp av figurer) som du skulle vilja ta dig an som serieskapare? Vilken sorts superhjältehistorier skulle du berätta?

Jag gillar bra superhjälteserier. Jag tycker att majoriteten av alla superhjälteserier som kommer ut varje månad är rätt medelmåttiga, men ibland lyckas någon göra det helt rätt. All-Star Superman (Grant Morrison & Frank Quitley), The New Frontier (Darwyn Cooke) eller på senare tid Detective Comics (Greg Rucka & J H Williams) är några exempel.

Jag är också mycket intresserad av och ett stort fan av seriehistoria. Eftersom jag älskar många illustratörer från Silver Age och Bronze Age, och de mest illustrerade superhjälteserier, så handlar det mycket om en kombination av kärlek till en viss genre med vissa tecknare i en viss epok.

Med det sagt så har jag alltid känt mig mer dragen till DCs figurer. Det skulle vara jätteroligt att få göra något med de klassiska Golden Age-figurerna. Jag har alltid gillat Dr Midnight, Sandman och Hourman, till exempel. Det skulle vara jättekul att göra en andra världskrigs-spionthriller med dem! Det skulle också vara kul att jobba med några av de bortglömda Bronze Age-figurerna, som t ex Arion, Blue Devil, Firestorm och Amethyst.

Superhjältar spelar också en viktig roll i Essex County, särskilt i Tales from the Farm och The Country Nurse. Är Lesters serier-i-serien dina egna från den åldern? Captain Canada verkar influerad av John Byrnes Alpha Flight, till exempel? Gjorde Alpha Flight något särskilt intryck på dig eftersom de var kanadensiska (liksom John Byrne själv)?

Ja, det är mina barndomsteckningar som jag ändrat och jobbat mer med för att de skulle passa Lester. Jag gillade John Byrne nar jag var liten, men som sagt så var jag mer av en DC-fan. Jag läste aldrig särskilt mycket av Alpha Flight. Jag visste att serien fanns men jag var upptagen med att läsa Legion of Super-Heroes och Teen Titans.

I andra delen av vår intervju med Jeff Lemire snackar vi om serier kontra film, ishockey och Jeffs egna favoritserier! Häng med här på shazam.se, del 2 kommer inom kort.

Trackback-adress