Cairo har några år på nacken nu (den kom ut 2007), men eftersom jag tror att många inte fått upp ögonen för G Willow Wilsons debutverk är den ändå värd en senkommen recension. Boken bygger delvis på Wilsons egna erfarenheter som amerikansk frilansjournalist i Kairo, men har också (som sig bör i en Vertigo-serie) ett starkt mytologiskt anslag i bästa Sandman-anda (fast förmodligen är egentligen Shade the Changing Man av Peter Milligan en bättre referenspunkt, åtminstone enligt Wilson själv).

Cairo är ett ensembledrama med flera huvudpersoner, alla skildrade med stor nyansrikedom. Vi möter haschsmugglaren Ashraf som mellan smuggelräderna samtalar med sin döda mor, den israeliska soldaten Tova som skickats på straffkommendering för ordervägran, libanes-amerikanen Shaheed som har drastiska planer för sitt Kairo-besök, den amerikanska turisten Kate som är både naiv och kunnig om regionen, regimkritiske journalisten Jibreel som vill gifta sig med Ashrafs syster, och, inte minst, djinnen Shams (just det, en äkta anden-i-flaskan, eller i det här fallet snarare anden-i-vattenpipan) som fungerar som en trickstergestalt som för alla dessa disparata existenser samman.

Historien börjar med en klassisk MacGuffin: Ashraf stjäl vattenpipan som Shams bor i men tappar sedan bort den, vilket vattenpipans ägare, brottskungen Nar, inte alls uppskattar. De sex huvudpersonerna korsar sedan varandras spår på diverse olika sätt och med olika konsekvenser innan det blir dags för showdown med både Nar och Iblis, Djävulen själv. Berättartempot är högt och karaktärernas utläggningar om det politiska läget i regionen och om religion och mytologi varvas med frejdiga actionsekvenser som mer för tankarna till en europeisk serietradition (tänk Tintin men med betydligt större postkolonial medvetenhet) än en amerikansk. Det är också en stor bedrift att de nämnda politiska utläggningarna aldrig känns påklistrade: tvärtom är de alltid filtrerade genom en trovärdig rollfigur som inte bara har en anledning att tycka som han/hon tycker, men också en anledning att prata om det. Historien är i sig inte särskilt märkvärdig, men Wilson utnyttjar skickligt intrigens vändningar för att tvinga sina rollfigurer att rannsaka sig själva och ta ställning i stora som små frågor. Lika skickligt varvar Wilson de tunga resonemangen med fjäderlätt komik (Kates halvkassa arabiska är en ständig källa till geniala repliker – ’Necessary the peeing’ är en av favoriterna). Hon liksom smyger in ett charmigt budskap om religiös och politisk tolerans i en berättelse som är solitt förankrad i genrelitteraturens konventioner.

Cairo är ett typexempel på magisk realism – även om berättelsen utspelar sig i dagens Kairo är det ingen av figurerna som blir särskilt förvånade när de konfronteras med djinner, flygande mattor och resor till andevärlden. Det fantastiska är ett naturligt inslag i världen, något som också då och då speglas i roligt utförda metaserie-element: huvudfigurerna rör sig bakom och mellan serierutorna, försöker själva vända blad i seriealbumet, och liknande. Denna självmedvetenhet hade lätt kunna spåra ur i meningslös formexercis, men även här är Wilson återhållsam och sätter personerna i centrum. Läs själva så förstår ni exempelvis varför det är helt enligt berättelsens logik att det är just Shaheed som rör sig utanför serierutornas ramar.

M K Perker – en av Turkiets mest framstående illustratörer och med många internationella dagstidningsillustrationsuppdrag på meritlistan – tecknar Wilsons magiska värld i disciplinerade gråskalor (Cairo är i svartvitt). Perker är särskilt bra på kroppar och rörelse. Närblider används sparsamt, när man ser figurerna ser man dem för det mesta i hel- eller halvfigur, mer eller mindre målmedvetet på väg någonstans genom antingen andevärlden eller Kairos myllrande stadslandskap. Demonerna och djävlarna i Undernilen (andevärlden alltså) har utstuderat formbara, böjliga kroppar och mäter sig väl med Mike Dringenberg och Malcolm Jones III:s helveteskreationer i Sandman. Hans handlag både med personerna och de mytologiska inslagen gör det inte särskilt förvånande att han sedan fortsatt sitt samarbete med Wilson i pågående Vertigo-serien Air (recension kommer snart).

Cairo är en mogen debut som ges ytterligare tyngd av en erfaren illustratör. Wilson navigerar sig igenom ett hämningslöst genreblandande och snabba rörelser mellan högt och lågt med den äran: man väntar sig med jämna mellanrum att kombinationen av politisk medvetenhet och klassiskt sagoberättande ska kollapsa som en annan ostsufflé, men det händer aldrig. Cairo håller stilen rakt igenom. Insta-classic.

Trackback-adress