Geekerati har talat med en röst, och de säger: Vi älskar The Unwritten, den nya Vertigo-serien av radarparet Mike Carey och Peter Gross. Wired gillar den. BoingBoing gillar den. The Onion AV Club gillar den. Det sprutas kärlek över The Unwritten från alla håll. Så varför gillar inte jag The Unwritten?

På papperet (haha) är det ju precis min sorts serie. Huvudpersonen Tom Taylor är son till försvunne författaren Wilson Taylor, som skrivit en globalt supperpoppis serie fantasyböcker om den unge trollkarlen Tommy Taylor. Schyssta klipprutor med Harry Potter-parodi, check. Alla fans tror att Tommy Taylor och Tom Taylor är samma person, och han jagas ständigt av besatta knasbollar som hoppas att Tom/Tommy ska kunna ge dem nån ledtråd till vart Wilson Taylor tagit vägen. Katharsis/hämnd från Careys och Gross sida när de skriver scener som utspelar sig på fan-konvent, check. Men häpp så avslöjas det att Tom kanske inte alls är Wilsons son egentligen. Postmodern identitetskris, check. Och Wilson Taylor var med i en litterär-magisk konspiration sysselsatt med att omforma verkligheten med hjälp av litteratur – man rekryterar t ex Kipling för att stödja idén om det brittiska imperiet. Metafiktion, check.

Och det är nånstans där, när metafiktionen vältrar sig in i handlingen subtil som en Tom Clancy-liknelse, som jag tappar intresset. Historier kan förändra verkligheten. Skräckförfattare från olika genrer på mystiskt litterärt seminarium dödas brutalt i enlighet med sin respektive genre. Henrik kväver en gäspning. Är inte hela poängen med metafiktion att den inte ska behöva ställa sig upp, slå läsaren i ansiktet och skrika ”Hej! Jag heter metafiktion!”? Eller är jag bara bortskämd efter att ha läst en massa Borges?

Eller kanske är det för att jag skriver själv som jag är överkänslig mot författare som ägnar sig åt ständig självbespegling och skriver om hur det är att skriva, hur mäktigt och fantastiskt det är att väva berättelser, hur alla de stackare som inte är författare bara inte kan förstå hur världs- och självomvälvande det är att hitta på saker och skriva ned dem, blaha blaha, runk runk. En sån undertext hittar man på nästan varenda sida i The Unwritten.

Vet ni vad, det är det nog faktiskt inte. Jag gillar ju ändå metafiktionen lite grann, även om man får den rakt i ansiktet. Och writing on writing är trots allt intressant, se bara på Stephen Kings bästa bok. Nej, problemet är istället ett annat, och det blir tydligt när jag jämför The Unwritten med två andra Vertigo-serier jag gillar, nämligen Sweet Tooth och Air. Sweet Tooth utspelar sig i ett dunkelt postapokalyptiskt USA där man som läsare inte riktigt vet vad apokalypsen varit och exakt vad den fått för konsekvenser. Men det struntar jag i, för jag vill veta vad som ska hända med Gus och Mr Jeppard, de två huvudpersonerna. Och den övergripande storyn i Air handlar om extremt tillkrånglade konspirationer som ägnar sig åt terrorism och att jaga aztekiska artefakter. Men det struntar jag i, för jag vill veta vad som ska hända med flygvärdinnan Blythe och agenten Zayn, de två huvudpersonerna. I The Unwritten ger jag inte ett råttarsle för vad som ska hända med Tom Taylor, för trots sin fräcka backstory är han helt platt. Han rör sig genom historien som ett gnälligt rö för vinden och väcker noll sympati och intresse. I Sweet Tooth och Air är den komplexa bakgrundshistorien och konspirationerna just det – en bakgrund. Personerna är det viktiga. I The Unwritten bjuds vi istället på ett övermått av intrig till förmån för personskildring och -utveckling. Metafiktionen biter sig själv i svansen och imploderar med ett rungande ”Jaha”. För varför ska jag bry mig om Tom Taylor, när Carey och Gross uppenbarligen inte gör det? De älskar sin story och sin värld, sin huvudperson kan de på sin höjd uppbåda en fickljummen entusiasm för.

Oj Henrik, som du brer på. Varför ändå en trea i betyg då, kan man fråga sig? Jo, för det finns som antytts förlåtande drag. Världen och storyn som Carey och Gross hittat på är rätt cool trots allt (fast utan en bra huvudperson som kan förankra den blir den rätt… abstrakt). Metafiktion och filosoferande om skrivandets villkor är också rätt coolt trots allt (fast släng gärna in lite mer självironi, Mike och Peter, det är klädsamt). Och illustrationerna har precis rätt mix av realism och stilisering för att passa växlandet mellan fiktion, fiktion-i-fiktionen och metafiktion som karaktäriserar The Unwritten. Trots att det ibland riktigt kryper i mig när jag läser och jag får sträcka mig efter skämskudden (Kipling-historien i slutet av volymen) så kommer jag nog köpa nästa samling också, bara för att kolla. Som läget är nu kan jag inte säga annat än att The Unwritten kanske är bitvis intressant, men hemskt övervärderad.

Trackback-adress