För fem år sen meddelade undergroundnestorn Robert Crumb från hemmet i södra Frankrike att hans nästa projekt skulle bli en serieversion av Biblens skapelseberättelse, första moseboken. Ingen satir skulle det bli heller (oavsett hur Crumbs engelska förläggare valt att marknadsföra boken), utan bara originaltext rakt upp och ned. Men eftersom mannen gjort sig karriär på hårdslående och utstuderat vulgär samhällskritik och var politiskt inkorrekt (en term jag egentligen hatar men om den passar på nån så är det Crumb) långt innan begreppet uppfanns var det väl ingen som egentligen lyssnade. Det blir väl svällande kukar och bredarslade fruntimmer precis som vanligt, typ (att Crumb tidigare gjort en superstraight seriebiografi över Franz Kafka som inkluderar serieversioner av flera av dennes verk spelade tydligen ingen roll).
I somras kunde man se en förhandstitt i New Yorker, i oktober kom boken ut i USA, i november här i England. Och Crumb lurades inte: hans version av första moseboken är extremt bokstavstrogen – han lutar sig mot flera källor, huvudsakligen The King James Bible (den ”klassiska” engelska bibelöversättningen från 1611), Robert Alters magistrala nyöversättning The Five Books of Moses från 2004 (Robert Alter är professor i hebreiska och jämförande litteraturvetenskap vid University of California, Berkeley, och en av världens främsta experter på Gamla Testamentet), samt Savina J Teubals feministiska Torah-läsning Sarah the Priestess från 1984. Till detta ansenliga teoretiska bakgrundsarbete (boken inkluderar sex sidor detaljerade kommentarer av Crumb på slutet) har Crumb också lagt tid på att hitta de rätta visuella referenserna – kläder, landskap och byggnader i boken är så långt det är möjligt överensstämmande med vad forskningen säger om hur det såg ut i det forna Mellanöstern.

Jag uppehåller mig vid Crumbs referenser för att göra det tydligt att det här är ljusår från alla tidigare serieversioner av Bibeln (varav den mest kända sannolikt är EC:s Picture Stories from the Bible från 1943): inga förenklingar eller förkortningar i tillgänglighetens namn har gjorts. Över huvud taget. Eftersom folk ligger med varandra och dödar varandra stup i kvarten i första moseboken gör de det i Crumbs version också, något som naturligtvis orsakat kontroverser och har gjort Crumb till måltavla både i USA och England (som man förstår av de länkade artiklarna har de som är upprörda i allmänhet inte ens läst Crumbs version, och i flera fall misstänker man att de inte heller har läst Bibeln särskit noga eller alls).

Crumb är i förordet tydlig med att hans perspektiv är att moseböckerna är, som han skriver, ”människans ord, inte Guds ord” – han är inte troende, men skriver helt riktigt att detta är extremt starka berättelser om helt grundläggande ting, en omistlig del av vårt kulturarv och dessutom bland de äldsta nedskrivna och kontinuerligt använda texter mänskligheten känner. Han gör sig inga billiga poänger och hans teckningar är om något faktiskt återhållsamma – visst, sexscenerna finns där, men vi ser inga könsorgan och bilderna kan knappast beskrivas som pornografiska. Crumbs icke-religiösa hållning hindrar inte att boken rakt igenom formligen andas respekt för texten. Någon satir finns det inte spår av i tilltalet.

Däremot är det viktigt att framhålla att Crumb därmed inte är okritisk; tvärtom. Det är bara det att hans kritik är betydligt mer subtil än vad kritikerna gör gällande. Crumbs illustrationer understryker helt enkelt de från en modern horisont många främmande inslag i denna text: moseböckernas samhälle är ett där slaveri är ett självklart inslag (de flesta respekterade bibelgestalter är uttalat slavägare, till exempel, och första moseboken bjuder dessutom på ett tämligen tydligt gudomligt rättfärdigande av slaveri), där makt och anseende mäts i hur mycket boskap och hur många fruar man har, och där kvinnans huvudsakliga roll är att producera manliga arvingar åt bibelpatriarkerna.

Det där sista förtjänar att dröjas över. Crumbs i mitt tycke största bedrift i The Book of Genesis är nämligen att han lyckas anlägga ett konsekvent genusperspektiv genom hela boken (och där satte alla som läst Robert Crumb förut i halsen och undrar vad fan det är jag snackar om). Konflikterna mellan män och kvinnor är ett genomgående tema första moseboken (primalt så det förslår), och i Crumbs version är bilderna undantagslöst på kvinnornas sida. Detta märks i allt ifrån Evas förorättade sidoblick på Adam när han skyller ifrån sig inför Gud, genom hur Sarai/Sarah reagerar när Abraham mer eller mindre explicit agerar hallick mellan henne och farao (läs Bibeln om ni inte tror mig), till när slavinnan Hagar fördrivs av Sarah. Crumb använder allt han lärt sig under hela sin karriär för att med mycket små medel levandegöra alla de bibliska gestalterna, i synnerhet kvinnorna. Detaljrikedomen är nästan utmattande: Crumb kramar ur ritstiftet varenda rynka i pannan hos bibelfigurerna, varenda rörelse av mungipan, varenda känslosam blick. Alla ansikten han ritar är som bokuppslag där världen står skriven. Bibelpatriarkerna levde som bekant i flera hundra år och vartenda ett av dessa hundratals år syns i deras fejor.

Till sist är det också intressant att titta på hur Crumb skildrar första mosebokens huvudfigur, d v s Gud själv. Till en början verkar det inte så slående; Crumb har valt en väldigt populärkulturell-traditionell avbildning av Gud som gubbe med enormt skägg och stort hårsvall. Men allteftersom jag läser imponeras jag av den starka personskildning som ligger i Crumbs porträtt av Gud (som har påpekats av andra före mig är Gud egentligen den enda gestalt i moseböckerna som har en egen, komplex personlighet). Precis som i boken överlag har Crumb med sina bilder än tydligare blottlagt vad som står klart om man läst originaltexten, nämligen att den gammaltestamentsliga guden är hämndlysten, snarstucken och rentav ganska småaktig – även de gånger han är (relativt) generös ser han ut lite som han helst skulle sluppit lova bort Kanaans land till Abrahams ättlingar. Gud tecknad av Crumb är helt enkelt en surpuppa av, förlåt att jag säger det, bibliska proportioner.

Allt sammantaget är The Book of Genesis en blytung serieupplevelse. Crumb har föresatt sig att göra något som i förstone verkar nästan omöjligt, och han klarar av att hålla en extraordinär ton och kvalitet genom hela boken. Det är ett odiskutabelt mästerverk, och det är bara en sak som gör att jag inte delar ut toppbetyg: första moseboken är i sig själv bitvis rätt långtråkig läsning. Inte ens en seriekonstnär av Crumbs kaliber kan göra originalets många och långa hövdingauppräkningar intressanta.

PS: Trots reaktionerna från Fox News har The Book of Genesis tagits på allvar i USA och recenserats i tunga medier: läs t ex i New York Times, LA Times och Forward (en judisk veckotidning). Robert Alter själv har dessutom skrivit en djuplodande recension i The New Republic där han också försvarar Crumb från kritikerde kritiker som lagt sig på Fox-nivå. Boken har också blivit en säljsuccé: enligt American Booksellers Association t o m det bäst säljande seriealbumet överhuvudtaget när den kom ut. DS

Trackback-adress