Tre nedslag under fem generationer av helt vanliga människor i Essex County, ett landsbygdsområde i Kanada. Låter kanske inte som det givna receptet för en mäktig serieupplevelse som är episk och småskalig på samma gång? Men det är det. Nyligen utgivna The Collected Essex County som samlar Jeff Lemires tre album i Essex County-sviten (Tales from the Farm, Ghost Stories, The Country Nurse) plus bonusmaterial är redan några veckor in på januari en av årets stora serieupplevelser.

Första delen, Tales from the Farm, handlar om pojken Lester som efter mammans död i cancer bor hos sin morbror. Förhållandet till morbrodern är stelt och Lester hanterar sorgen genom att gå klädd i superhjältekostym för jämnan. Hans liv blir lite roligare när han blir vän med bensinmacksföreståndaren Jimmy. Ghost Stories tar oss sedan med på pensionären Lou Lebeufs tillbakablickar på sitt liv som hockeyproffs och sedermera spårvagnsförare i Toronto. Förhållandet mellan Lou och hans bror Vince, också hockeyspelare men med helt andra drömmar och mål, står i centrum. Till sist berättar  The Country Nurse sjuksköterskan Annes historia (hon dyker först upp i Ghost Stories) parallellt med historien om hur hennes mormor Margaret kom till Essex County på 1800-talet. Dessutom återser vi Lester och hans morbror. Mer detaljerat än så vill jag inte beskriva handlingen i Essex County eftersom serien bjuder på så många överraskningar och känslosamma scener – läs själv istället!

The Collected Essex County innehåller också två kortare berättelser, The Essex County Boxing Club och The Sad and Lonely Life of Eddie Elephant-Ears, plus lite bonusmaterial i form av klippdockor (!) som producerades som en del av marknadsföringen av serien, samt några av Jeff Lemires skisser. De två kortserierna har tidigare endast funnits tillgängliga i konventsspecialupplagor, så att de får vara med här är välkommet.

Essex County handlar om familjer. Det är såklart skälet till att Essex County engagerar: vi har alla familjer, så vi kan alla känna igen oss. Även om vi inte har en farbror som spelade proffshockey på 50-talet så har vi kanske en släkting som försvunnit ur familjegemenskapen av någon anledning vi inte riktigt förstår. Kanske har vi en släkting familjen skäms för, eller är stolt över, eller som bara inte riktigt passar in. Alla familjer har sina svek, sina glädjeämnen och sina tragedier – händelser vars effekter sträcker sig över generationerna. Just precis såna vardagliga och hjärtskärande saker handlar Essex County om. Lemire är en serievärldens Tolstoj (eller möjligen Gorkij) som utan att stressa berättar om vad familjer gör med oss, och det är världsomvälvande och puttenuttigt på en gång.

Serien är svartvit och i lite mindre format än en normal TPB. Formatet gör att Lemires förkärlek för långsmala serierutor som tar upp hela sidbredden kommer till sin rätt. Eftersom rutorna är så stora och breda i förhållande till sidan som helhet har man hela tiden känslan av att bilderna fyller upp synfältet, vilket i sin tur skapar en mycket filmisk känsla i berättandet (helt medvetet enligt Lemire i denna intervju, där han nämner bl a Wim Wenders och Terrence Malick som viktiga influenser). Titta t ex på hur Lemire varvar närbild och helbild i rutor som sträcker sig över hela sidbredden i slutet av Jimmys och Kens samtal på s 77, samt växlandet mellan extrema närbilder/wide-shots plus tvära perspektivsskiften i den följande scenen när Lester lämnar hemmet på s 78-79.

Ett litet exempel, men det och många andra visar vilken mogen serieskapare och skicklig berättare Lemire är. Liksom många andra partier i serien är sekvensen i stora delar dialoglös. Lemire är mycket återhållsam med snacket och låter ofta bilderna tala för sig själva. Han jobbar med grova tuschstreck utan gråskalor, och han är en mästare på att skildra känslolägen i karaktärernas tillyxade och karikatyrliknande ansikten genom att bara dra ett streck i lite annan vinkel eller göra en linje lite tjockare. Subtiliteterna i uttrycken understödjer också en av Lemires huvudpoänger, nämligen att i en familj så förblir allt det viktiga osagt.  Tystnaderna i Essex County är alltid mer avslöjande, mer närgångna än dialogpartierna. Ett svårt konststycke som Lemire klarar av just för att text och bild fungerar så sömlöst tillsammans, precis som det ska göra i en bra serie.

Tankarna på Terrence Malick kommer tillbaka när jag betraktar landskapen och bakgrunderna i Essex County. För precis som hos Malick är också landskapet självt en aktör i historien. Nedslitna bondgårdar, kala träd och ändlösa fält där vägarna sträcker sig mot horisontens nollpunkt. Lemire själv säger att han velat skildra en kargare och kallare version av sin barndoms Essex County, men samtidigt fånga landskapets skönhet. Särskilt i The Country Nurse är landskapet en viktig klangbotten: Annes öde men ändå civiliserade landskap av telefonstolpar och sädessilos kontrasterar vackert mot mormodern Margarets täta skogslandskap i granncountyt. I Ghost Stories finns en liknande men kanske ännu mer subtil kontrastverkan: de flesta av nyckelscenerna i tillbakablickarna till Lous ungdom i storstaden Toronto utspelar sig inomhus, med fönster och dörrar som gränser mot staden utanför, medan scenerna i Essex County oftare äger rum utomhus. En snitsig visuell metafor för Lous frivilliga “fångenskap” i staden.

Men det är ändå såklart människorna som är viktigast. Utan att vara det minsta sentimental (utom möjligen när det gäller de poetiska skildringarna av ishockeyns betydelse för den kanadensiska folksjälen i Ghost Stories – ett undantag som inte bekommer mig så mycket eftersom jag är hockeyfan) lyckas Lemire få mig att nästan grina vid varje emotionell payoff. Det finns inga direkta spänningsmoment i Essex County förutom den där vanliga spänningen mellan familjemedlemmar som inte riktigt drar jämnt, vilket under Lemires penna räcker långt för att skapa både närhet och råhet mellan karaktärerna och läsaren.

Lemire rör sig genomgående fram och tillbaka i tiden med hjälp av tillbakablickar och parallella händelseförlopp. Det är också något som bidrar till att skänka karaktärerna djup – man kanske inte alltid gillar Lemires figurer, men man kan alltid förstå dem eftersom man har en insikt i deras förflutna. I skiftena mellan tidsplan hamnar Lemires bildpoesi i förgrunden: skiftena sker ofta på väldigt seriemässiga sätt (d v s på olika sätt “extrema” bilder som skulle vara omöjliga eller enormt dyra att skildra på film) – som när Lou kommer tillbaka till barndomen via sjön och sina egna tårar på s 125 (i början av Ghost Stories) eller när han tittar tillbaka på sitt unga jag som gubben i månen på s 199-200.

Det finns många andra småsaker att glädjas åt i detta helgjutna seriekonstverk – skildringen av Lesters förhållande till serier under sin barndom i Tales from the Farm kommer skapa en klump i magen på alla seriefans, och jag har redan nämnt den inkännande, närmast lyriska skildring av hockeyns betydelse i Ghost Stories. Varje del i trilogin känns som en närmast outtömlig skattkista av känslosamma vardagsögonblick. Lemire är en av vår tids stora seriegenier. Köp nu (är du tveksam så erbjuder förlaget Top Shelf via Comic Book Resources en 40-sidors förhandstitt här) eller missa ett av de senaste årens stora seriemästerverk.

Trackback-adress