Robert Kirkmans och Todd McFarlanes actiontitel Haunt får mig att misstänka att jag kanske håller på att bli lite för gammal för den här typen av serier. Istället för att bara luta mig tillbaka och njuta av spektaklet så kan jag då och då inte låta bli att tänka att det till exempel inte lär vara möjligt att ramma en tegelvägg med en sportbil. Den borde väl snarare krascha och förvandlas till skrot, tänker jag. Och hur vågar man egentligen kamikaze-köra samma sportbil rakt in i en lokal där man vet att ens kidnappade fru/exfru hålls fången? Hon kunde ju faktiskt ha suttit precis vid den vägg som man just exploderat sig rakt igenom. Den typen av funderingar fastnar jag lite i när jag läser det här fjärde numet av Haunt. Jag reflekterar dock inte över att det inte borde möjligt för en präst att vara täckt av sin egen döde bror i form av svartvit ectoplasma, så vi får väl anta att jag lider av någon sorts sorts selektivt barnasinne mixat med ett mer sporadiskt verklighetsanknutet ”resonemang”. Hur som helst, nog om hur min åldrande hjärna hanterar serieberättande, det är ett helt annat inlägg för en helt annan dag. Haunt #4 gäller det ju nu.

Kirkman och grabbarna har fått upp tempot ordentligt vid det här laget, och i det här numret är det raka rör hela vägen. Bröderna Kilgore har börjat vänja sig lite smått vid tanken på att den döde brodern kan besitta den levande och att de då förvandlas till någon/något som enligt utsago kallas Haunt, men de ges ingen tid att forska i vad som egentligen har hänt dem, eller varför. Deras fru tillika exfru (det är komplicerat) blir nämligen kidnappad av en organisation som syns vara inblandad Haunts ursprung, och efter lite sportbilseskapader (se ovan) så är planen att 1) döda skurkarna och 2) rädda damen i nöd. Inga som helst konstigheter eller överraskningar där egentligen, men det är underhållande action som lyfts lite extra tack vare Ryan Ottleys och Greg Capullos explosiva illustrationer. Ett skönt popcorn-nummer helt enkelt.

Trackback-adress