Dark X-Men kom från ingenstans, tog en placering högt upp på min bra-just-nu-lista, och där ligger serien kvar även efter det här tredje numret. Som du säkert redan förstått om du läst recensionen av #2 så har Nate Grey aka X-Man, en av Marvels allra mäktigaste mutanter, nu kommit tillbaka till vår del av verkligheten, och han är inte alls glad över att se vad Norman Osborn och hans mörka versioner av Avengers och X-Men ställt till med. Han är så pass irriterad att han direktkonfronterar Osborn och Dark Avengers på deras hemmaplan, vilket med andra ord innebär att det här numret kör på med gasen i botten från början till slut. Dark X-Men själva sitter lite i baksätet genom det här numret då de låter Dark Avengers försöka ta hand om X-Man, men till skillnad från exempelvis Utopia, där Dark Avengers inte alls fick det utrymme som jag tycker att de borde ha fått, så känns Dark X-Men:s mer passiva hållning här helt i linje med deras mentalitet. Dark X-Men har ingen lojalitet gentemot Osborn och verkar vilja göra minsta möjliga ansträngning samtidigt som de försöker undvika så mycket trubbel med X-Man som möjligt. Hjältefaktorn är alltså hittills väldigt låg hos dem, även om både Mimic och Omega verkar ha något högre ambitioner än Mystique och Dark Beast. Författaren Paul Cornell tycks alltså ha fått riktigt bra kläm på sina precis lagom vridna karaktärer, och Leonard Kirk gör ett klart godkänt jobb med illustrationerna. Överlag så är det här precis som tidigare ett bra nummer, men slutet är helt klart det allra bästa. Cliffhangers är väl ofta mer eller mindre standard i serietidningsvärlden, men det som Cornell bjuder på i det här numret är allt något i hästväg. Det är inte bara att de sista sidorna bjuder på en stor överraskning, utan här har man inte någon som helst aning om vad som kommer att hända i nästa nummer. Kan gå precis hur som helst.

Trackback-adress