Häromveckan kollade jag in DCs klassiska westernserie Jonah Hex, och nu är det dags att ge sig på Jimmy Palmiottis och Justin Grays nyversion: mjukpärmutgåvan Face Full of Violence samlar de första sex numren av nya Jonah Hex från 2006. Serien lever och mår bra så här i början av 2010, den är vid det här laget uppe i #50 och ytterligare fem samlingar finns ute.

Palmiotti och Gray är trogna originalet (som nämndes i den förra recension återvänder dessutom Tony DeZuniga regelbundet som illustratör). Jonah Hex är en nästan helt renodlad novellserie, ett nummer – en historia (”Done in one”), relativt ovanligt från de stora förlagen idag. Alldeles nyligen har dock Palmiotti och Gray skrivit en längre arc med Jonah Hex. ”The Six-Gun War”, som gick från aug 2009 till jan 2010, men det är undantag snarare än regel. I Face Full of Violence är det bara one-shots som gäller, precis som i ur-Jonah Hex.

Dock är denna nyversion mindre gotisk skräck och mer revisionist-Western a la McCabe & Mrs Miller, The Wild Bunch och Unforgiven – vilket absolut inte är dåligt! Den amerikanska västern i Palmiotti och Greys tappning är sönderkorrumperad, våldsam och präglad av institutionell rasism, med andra ord en värld där den hårdnackat principfaste våldsverkaren Hex passar perfekt som protagonist. Han misslyckas lika ofta som han lyckas, men han kompromissar aldrig – hans version av att handla ”rätt” slutar ofta med drivor av lik. Hans rykte är hans förbannelse och han driver från plats till plats utan att kunna slå sig ned (serien följer ingen synbar kronologi – i ett nummer är det högsommar, i nästa julafton). Även om stämningen har förskjutits något så är karaktären fortfarande samma gamla Jonah Hex (dock har Palmiotti och Grey bättre öra för dialog än Albano och Fleisher). Berättelserna håller en jämn mainstream-kvalitet, personliga favoriterna i denna samling är Christmas With the Outlaws, samt inledningsserien The Crippled Hunter.

Luke Ross och Tony DeZuniga gör två väldigt olika visuella tolkningar av Jonah Hex. Luke Ross stil är väldigt ren, lite lik John Cassaday, och mer tydligt filminfluerad (Ross låter Hex spelas av spaghetti-årens Clint Eastwood). DeZuniga har genom åren utvecklat en ruffigare, mer opolerad stil som fungerar mycket väl i denna nyversion – jag har svårt att bestämma mig för vilken version jag gillar bäst eftersom båda har stor charm.

Klart värt att kolla in även om den där riktiga wow-känslan inte infinner sig i första samlingen – antagligen eftersom det alltid tar några nummer att etablera en distinkt stil och röst. Nån som har läst mer av nyversionen och har något att säga om de senare samlingarna?

Trackback-adress