Filthy Rich av Brian Azzarello och Victor Santos är en del av Vertigos nya satsning Vertigo Crime: längre serieberättelser i svartvitt, utgivna i hårdpärm och vanligt bokformat (antagligen ett försök att locka vanliga deckarfans att läsa serier). Man har en imponerande lista av både författare och illustratörer – i det senare fallet en del namnkunniga Euro-illustratörer som i och med Vertigo Crime publiceras för första gången i USA. Vad sägs t ex om Ian Rankin, Jason Starr (deckarförfattare), Peter Milligan och Christos N Gage (TV-deckarförfattare) på författarsidan, eller italienarna Werther Dell’Edera och Mick Bertilorenzi samt ovan nämnda Victor Santos (spanjor verksam i Frankrike) som illustratörer? Upplägget lovar gott.

Filthy Rich tillfredsställer såväl noirfans som allmänna seriefans. Richard ”Junk” Junkin fick sin fotbollskarriär förstörd av en skada och sysslar nu med att sälja begagnade bilar och drömma om vad som kunde varit – en typisk noirprotagonist således. När han får uppdraget att agera livvakt åt chefens dotter börjar hans liv falla samman…

Upplägget är bedrägligt enkelt och vanlig-snubbe-på-glid-indragen-i-passionsdrama-premissen känns igen från noirrullar som Double Indemnity och Gilda (filmer som jag personligen håller högre än privatdeckar-noir). Som vanligt när det gäller Azzarello är inte heller Jim Thompsons vardagspsykoser och måndagsdesperation långt borta – den här gången anar man också influenser från Charles Willeford, ”The Pope of Psycho-Pulp” (särskilt debutverket The High Priest of California).

Men strunt i referenslistan, för det Azzarello levererar här är en mycket personlig och ändå genretrogen historia. Richard Junkin är centralgestalten och han samtalar med läsaren via textpaneler – seriernas motsvarighet till filmens berättarröst. Det innebär dock inte att man får en oproblematisk insikt i Junkins psyke – snarare tvärtom. Junkin vet inte riktigt själv varför han gör som han gör, och på ett mycket subtilt sätt lämnar Azzarello åt läsaren att bygga up huvudpersonens personlighet. Det här är ett starkt stycke psykologisk noir – en fantastiskt närgången fallstudie av alienation och moralisk kollaps. Junkin är en handlingens man som inte handlar, en drömmare som är oförmögen att göra drömmarna till verklighet, en bakslug typ som ständigt överlistas av sin omgivning. Det är ett förstklassigt loserporträtt, men vilken mångbottnad loser! Jag blev både lite tagen och glatt överraskad att Azzarello klarade av att hålla stilen från de bästa bitarna av 100 Bullets.

Jag uppehåller mig väldigt mycket vid skildringen av Junkin eftersom det är seriens huvudnummer och raison d’etre. Det gör inte bifigurerna mindre intressanta, men de är just det: bifigurer. Dock mycket levande och stundtals komplexa sådana – gång på gång satt jag och blev överraskad hur en bifigur utvecklade en helt annan relation till Junkin än vad jag först trott. Överraskningarna i den här serien – och de är många – kommer inte först och främst på intrigplanet utan i samspelet mellan karaktärerna. Se där något man sällan ser i kriminalserier – och återigen ett av Azzarellos kännemärken från 100 Bullets.

Santos illustrationsarbete är också  starkt – ett slags Darwyn Cooke does Sin City som frossar i noirkonventioner. Knappt en gråton så långt ögat når, bara svart och vitt. Skuggor faller över ansikten, kroppar möts i mörkret och då och då sprutar bläcksvart blod över sidorna. Otroligt stämningsfullt och genremässigt. Det lilla formatet (lite större än ordinär bokstorlek) gör också att sidberättandet blir väldigt komprimerat – fyra-fem rutor per sida, ibland färre, är standard. Utom ibland när berättandet styckas upp mer – typiskt nog inte i actionscenerna utan i centrala dialogscener, där Santos korsklipper och utnyttjar bakgrunder på ett sätt som ger karaktärssamspelen en oerhörd nerv.

Det här är en av de bästa kriminalserier jag läst på sistone – en low-key karaktärsstudie långt från smarta kupper, coola yrkeskriminella och trötta snutar. Håller för både en och två omläsningar. Om det här är representativt för vad som komma skall från Vertigo Crime kommer jag lätt att investera i de tre planerade släppen (hittills) för 2010, trots det relativt kostsamma hårdpärmsformatet.

Trackback-adress