Så har jag nu äntligen fått lägga händerna på volym 2 av Starman Omnibus. Jag fick den i julklapp och läste ut den förrgår. Spontant så känns volym 2 inte lika helgjuten som volym 1 gjorde. Visst det finns flera bra och intressanta nummer samlade här. Dessutom får vi lite djupare inblickar i flera av sidokaraktärerna, polisfamiljen O’Dare eller den mystiske och odödlige Shade (i mitt tycke en av de mest intressanta karaktärerna i Starman). Men det känns som något saknas här…
I första volymen av Starman Omnibus tog Jack Knight högst motvilligt upp sin fars mantel som Starman efter det att hans bror mördats (som var den som egentligen skulle föra Starman-arvet vidare). I följande numren kunde vi följa hur Jack sakta men börjar acceptera sin roll som superhjälpe och beskyddare av Opal City. I volym två har Jack i stort sett helt och hållet funnit sig i rollen som superhjälte och faktiskt upptäckt att han gillar det. Men egentligen så tycker jag inte att det är Jack Knight som har huvudrollen här utan karaktärerna runt omkring honom. Polisfamiljen O’Dare, Jacks far Ted Knight, utomjordingen Mikaal Tomas, Wesley Dodds (den första Sandman) och inte minst Shade. James Robinson lyckas här ge alla karaktärerna mera djup vilket jag uppskattar.
Illustratören Tony Harris (som tecknar merparten av numren i samlingen) tycker jag vid det här laget har ryckt upp sig från hans lite skakiga inledning i volym 1. Nu är det mycket mer tydliga linjer i illustrationerna och inte alls samma tydliga skillnader i stil som man kunde se i de första numren av Starman, utan här håller han sig på en mera jämn och konstant nivå. En sak som jag upptäckte i den här samlingen är att visa sidor är markant mattare i färgen än andra. Förmodligen inget som Tony Harris är skyldig till utan mer troligt är det frågan om ett tryckningsfel. Ett litet minus.
Det bästa med Starman är hur James Robinson lyckas skapa en känsla av historia genom alla nummer och även hur han får till en sorts Starman-arv. Men som jag sa inledningen så känns volym två inte lika helgjuten som den första. Exakt varför är svårt att sätta fingret på men det är i alla fall den känslan jag får. Men Starman Omnibus volym två bjuder ändå på mycket god läsning.
Illustration: Tony Harris m.fl.
Tusch: Wade Von Grawbadger m.fl.
Färgläggning: Melissa Edwards m.fl.
Förlag: DC Comics
Betyg: 3+/5
Just det heroiska arvet är ett väldigt tydligt och genomgående tema i Starman – är mötet mellan Jack och Wesley Dodd/Sandman med i Omnibus-tvåan? Vore kul att höra lite mer om vad du tycker om det. På sitt lilla sätt är ju Starman ett superhjältarnas generationsdrama.
Jag var också lite besviken; jag hade hört så mycket om hur bra Starman skulle vara, och den nådde inte upp till mina förväntningar (som synes på http://smorkin.wordpress.com/2009/05/14/kompetent-men-foga-upphetsande-starman/). Så jag håller med dig, någonting saknas för att lyfta serien till mer än helt OK.
Jag har läst tredje volymen sen jag skrev och den ändrade inte mina känslor. Om något till det sämre; den kändes betydligt mer splittrad än de första två, men det berodde förstås delvis på olika tecknare, och att en stor del av boken upptogs av en miniserie om The Shade (den intressantaste karaktären i serien tycker jag, men den passade inte riktigt in i Starman-boken här).
Men nu är jag halvvägs så jag kommer säkert köpa de resterande delarna också 🙂
Ja det heroiska arvet och generationsdramatiken är, precis som du säger Henrik, två viktiga och centrala teman i Starman. Inte bara vad gäller Jacks relation till sin far, utan också till andra, äldre hjältar (som Wesley Dobbs). Just Jacks första möte med Dobbs är lite kul hur Robinson beskrivit det. Det är först när dörren till Dobbs lägenhet öppnas som vi som läsare förstår att den person Jack är mest nervös över att möta inte är Wesley utan Wesleys fru (framgångsrik författare), men allteftersom serien fortsätter så växer Jacks respekt och beundran för Wesley.
Jag gillade första samlingen och köpte därför den andra men den var en besvikelse och klart sämre än den första. Så det blir ingen mer Starman för mig.
[…] recenserade Starman Omnibus Volume 2 här för rätt länge sen och om jag inte minns fel så lovade jag då att återkomma med […]