Angolême är otvivelaktigt den mest prestigefyllda seriefestivalen i Europa och följaktligen är dess Fauvre d´Or det finaste priset. Allting är väldigt fint. Som guldpalmen för serier. Skillnaden mot spektaklet i Cannes är att festivalen knappt nämns utanför seriesvängen i Sverige. Nåja, jag ska inte fördjupa mig i det, Pinocchio vann iaf 2009. Tyska avant-verlag gav ut den på tyska (den är iofs till största delen ordlös) i december 2009. Den går att köpa via AdLibris, den står som tillfälligt slut men jag tror inte den är slutsåld. Winshluss har jag inte läst något av tidigare men han ska vara en kritikerfavorit. Pinocchio är hans version av Carlo Collodis roman Pincochio och han har även inspirerats av Disneys version. I Winshluss version är Pinocchio ett vapen av oförstörbar metall framtaget av den pengakåte Gepetto. På grund av en olycka lämnar Pinocchio Gepettos hem och beger sig ut i världen, en grym värld befolkad av sjuka individer. Läsaren får möta Snövit och sju sjukt perversa dvärgar, en variant av Råttfångaren i Hameln med fascistisk touch, en dos religiös fanatism och annat otrevligt. Benjamin Syrsa fungerar som något slags dekat alter ego till författaren.

Rent visuellt är Pinocchio en fullträff. Winshluss har tecknat i en stil som påminner starkt om 30-talsserier. Färgläggningen av Cizo ackompanjerar bilderna på ett suveränt sätt. Teckningarna i 30-talsstilen bryts då och då av för mer skissartade och enkla teckningar om Benjamin Syrsas liv inuti Pinocchios huvud. Teckningarna är absolut det bästa med Pinocchio och enbart teckningara är värda ett köp och då kostade ändå albumet 300 spänn.

Handlingen är alltså den svagaste delen i albumet. Det är på intet sätt en dålig handling. Winshluss tar upp teman som ensamhet, fanatism- både religiös och politisk, girighet, barnarbete och sexuella övergrepp. Berättelsen är till stora delar nattsvart med en Pinocchio som oanande huvudfigur. Grymheterna avlöser varandra och även om de är skickligt orkestrerade och som sagt oerhört snyggt tecknade så känns handlingen spekulativ och cynisk. Ett frossande i elände. Med de invändingarna ska det dock sägas att även berättelsen är bra och jag dras med och fascineras av den skruvade värld Winshluss presenterar. Det finns även ljusglimtar som väger upp det kompakta mörkret. Den svagaste delen är inslagen med Benjamin Syrsa. De är iofs underhållande med skön dialog med en hel del slang men de tillför egentligen inget till berättelsen. Å andra sidan blir de lite av andningspauser mitt i grymheterna.

Sist men inte minst måste jag nämna hantverket. Trots att boken med sina nästan 200 sidor ser rätt massiv ut är den inte så tung. Omslaget som finns ovan är ju toksnyggt och formgivningen är överhuvudtaget suverän. Pappret inuti är tjockt och lyxigt vilket gör att albumet liksom de flesta av de andra utgåvorna från avant-verlag jag har är en ren fröjd att hålla och bläddra i. Så ska bra serier behandlas.

Trackback-adress