2010 fyller Fantomen-tidningen 60 år. Imponerande minst sagt och som vanligt markeras detta med en logga på omslaget. Dessutom utlovas flera nya serier och lite återseenden med klassiska serier som gått i Fantomen. Jag ser inte fram emot repriser av serier som King vid gränspolisen, Tyste riddaren eller Rick O´Shay, däremot hoppas jag att de nya serierna som kommer är bra.

Fantomenäventyret Kaye och Hawa i Djungelpatrullen är författat av Tony De Paul och tecknat av Paul Ryan och är riktigt uselt. Att det är ett amerikanskt dagsstrippäventyr kan ha något med det att göra. Ryan tecknar iaf äventyret stelt, helt utan känsla och flyt. Det här är nog en av hans sämre insatser som Fantomen-tecknare. Förvåningen över kvinnor i Djungelpatrullen känns ungefär lika fräsch som att de båda i slutet drömmer om att hänga i famnen på den okände befälhavaren till deras vän Dianas förtret. De mer än lovligt självgoda och dumdristiga Kaye och Hawa är två irriterande karaktärer som tyvärr återkommer i nästa nummer. De Paul har försökt föra in en hel del humor i handlingen men det blir mest platt fall. Ingen bra början på året alltså.

Nåja, numrets höjdpunkt finns ju kvar nämligen första delen i Long John Silver av Xavier Dorison och Mathieu Lauffray som jag skrev om här på Shazam för ett tag sedan. Serien handlar om hur lady Hastings hyr Long John Silver och hans kumpaner för att åtfölja henne i sökandet efter hennes make som ska ha funnit den legendariska staden Guyanacapac i Amazonas. Jag hade höga förväntningar på denna serie och trevligt nog infrias de. Lauffrays teckningar är riktigt bra, snygga och detaljerade. Dorisons manus är också bra. I denna första halva av det första albumet handlar det mest om att presentera karaktärerna och historien så det tar nog fart på riktigt först i nästa nummer men utan en bra grund är det svårt att bygga 😉 En fransk äventyrsserie av hög klass blir omdömet.

Numret började uselt och avslutas om möjligt ännu uslare med Falk & Barry-äventyret Dödlig fristad. Ett hjärndött dussinäventyr som tack och lov är slut nu. Varför inte köra lite Ray Moore eller Wilson McCoy istället? Att äventyret kallas för en ”Söndagsklassiker” är närmast ett hån. Usch och fy! Long John Silver är det enda som räddar upp betyget nedan.

Trackback-adress