Jaha, vad ska dr Stephen Strange göra nu när han blivit ersatt som Sorcerer Supreme of the Earth Dimension av en karikatyr som snackar parodi-Jamaicansk dialekt? Jo, vara med i en rätt rutten fyradelars miniserie av Mark Waid, tydligen.

Fast att den är rutten är inte riktigt bara Mark Waids fel. Marvel har fortfarande inte fattat det DC greppade för åratal sen i Sandman, Hellblazer och Books of Magic, nämligen att magi ska vara oförutsägbar, undflyende, gärna lite psykedeliskt knarkig, och alltid, alltid föra med sig oanade och farliga konsekvenser för användaren (m a o så som original-Doctor Strange av Stan Lee och Steve Ditko faktiskt var, åtminstone stundtals). Framförallt ska magi inte vara lökiga demoner från standardhelvetescirkel 1A som snor själarna från ett basebollteam om inte Dr Strange kan rädda dagen genom att slå en home run in i nästa dimension. Öh? Ganska långt från John Constantine med andra ord. Ganska långt från Gandalf med, för den delen – jag tvivlar på att Midgårds mästermagiker hade velat ses på stan i oknäppt basebollskjorta och keps. Den magitradition som Strange befinner sig närmast är istället den där japanska animeversionen av trolleri som inbegriper tentakler och skolflickor. Jag känner mig inte så sugen på att se Emma Rios bildreferenser för Strange #1 om jag säger så. Hela idén med en manga-stylee Dr Strange är total snedpepp för min del, det funkar liksom inte när den gode doktorn ser ut som en big-eyes-small-mouth-version av en slacker på rymmen från Simpsons författarrum. Med basebollkeps.

Kopplingen baseball – magi känns kanske självklar för amerikaner, men denna enerverande mytologisering av vad som ju i grunden är brännboll, världens minst glamorösa sport, känns inte helt övertygande för en läsare utanför USAs gränser. Eller ens utanför Yankee Stadiums entré, för den delen, då de amerikanska recensionerna av Strange #1 har inte varit översvallande de heller. Man undrar om någon svensk serietecknare skulle komma på idén att göra en serie om den magiska signifikansen hos ishockey eller skidskytte. Jag tycker i alla fall att det mest är fånigt – även med superhjälteseriemått mätt – att konflikten i Strange #1 handlar om ett basebollslags själar.

Mitt tips: vill du ha en dos Mark Waid, köp första traden av Irredeemable eller första numret av spin-offen Incorruptible istället, och så låtsas vi som om Strange aldrig har hänt, OK?

Trackback-adress