David Lapham är en indieserieskapare i klassisk amerikansk tradition: liksom killar som Dave Sim och Terry Moore startade han ett eget förlag, El Capitan Books, för att få sin udda kriminalserie/familjekrönika/tidsdokument Stray Bullets utgiven. Serien gav nästan genast David Lapham två Eisners och ledde så småningom vidare till mer mainstream-mässiga skrivuppdrag, bl a för Wolverine, Spider-Man och en Daredevil vs Punisher-miniserie (Means and Ends) från 2005.

För något år sedan högg DC (äntligen) tag i Lapham och gav honom möjligheten att göra något mer indie-likt (d v s inga trikåer) på Vertigo: resultatet blev Young Liars, en sinnesutvidgande rock n’ roll-serie i 180 knyck. Tre samlingsalbum finns ute, Daydream Believer är det första.

Serien handlar om ett kompisgäng av tjugonåntings i New York, de drömmer om en musikkarriär och deltar i stans klubbscen, knarkar,  har förhållanden med varandra och har sig sådär som tjugonåntings gör – eller i hemlighet önskar att man hade gjort, om man som jag är överårig serienörd istället för ung, hipp, självdestruktiv wannabemusiker.

Lapham tecknar (precis som i Stray Bullets) med stor närvarokänsla en apart men ändå trovärdig samling klubbkids med Texasgrabben Danny Noonan och rikemansdottern Sadie Widow som centralgestalter. Sen Sadie fått en kula i huvudet (till en början oklart hur och av vem) har hon befriats från alla konventionella moralbegrepp och begåvats med ständigt flödande adrenalin: hennes favoritsysselsättning är att klå upp dörrvakter som är tre gånger så stora som hon själv. Föga förvånande skapar Sadies brist på hämningar problem för resten av kompisgänget, som snart befinner sig på hals-över-huvud-flykt till Europa förföljda av Sadies fars handgångna män, spion/mördarklanen Pinkertons (ej att förväxla med detektivbyrån med samma namn).

Historieberättandet är rappt och respektlöst och framförallt uppbyggt kring mitt favoritgrepp, den opålitlige berättaren – eller i detta fall berättarna, eftersom berättarperspektivet i Young Liars ofta skiftar. Allt man behöver veta om serien ryms i dess titel: det här är en historia om ett gäng unga lögnare. Vem har inte friserat sanningen när man var några och tjugo för att göra lite fräsigare intryck på sin omgivning? Det är bara det att huvudpersonerna i Young Liars inte så mycket friserar sanningen som ger den en självlysande orange tuppkam. Vi snackar episka livslögner här, och dessutom livslögner som dessutom hela tiden slår undan benen för läsaren och skickar iväg berättelsen med toppskruv i ny riktning.  Lapham tvingar oss att ständigt omvärdera karaktärerna och deras inbördes förhållanden – någon som var osympatisk blir helt plötsligt sympatisk och sedan vedervärdig, men det var bara ljug alltihop för det var någon annan person som berättade allt det, egentligen är personen ifråga så här… och så vidare. Det skulle kunna bli tröttande men Lapham hanterar det skickligt och väjer inte för konsekvenserna av sina egna berättarlappkast. Det går inte att värja sig mot energin och till slut är det bara att spänna fast sig och hänga med i hårnålskurvorna.

Även om relationerna och personerna står i centrum bjuder också Young Liars på tillräckligt mycket action och intressanta mysterier i bakgrundshistorien för att tillfredsställa den mest härdade underhållningskonsument. Laphams realistiska teckningsstil och enkla sidkompositioner skapar en skön kontrastverkan mot seriens barocka innehåll och handlingsmättade visualiseringar. På omslaget till Daydream Believers frågar Sadie läsaren: ”Are you ready for this?”. Well, are you, punk? Young Liars ett uppfräschande slag i ansiktet och rekommenderas till alla som diggar relationsdrama filtrerat genom tjugonåntingsneuroser och lite lagom inslag av spindelvarelseinvasion från yttre rymden. Nej, jag skojar bara om det där sista. Fast det gör jag inte. Fast bara lite. Fast inte riktigt ändå. Ja, ni fattar. Köp och läs.

Trackback-adress