Brasklapp: Du naturligtvis redan hört talas om Brian K Vaughans (Y – The Last Man, Runaways) och Tony Harris (Starman) serie Ex Machina, den började trots allt ges ut 2004. Det är bara jag som ligger efter, OK?

Det finns så många sätt att vrida, vända, dekonstruera och rekonstruera superhjältegenren idag att man ibland nästan längtar efter lite gammaldags punchups där Justice League delar upp sig i fyra team för att möta hotet från fyra Amazo-robotar eller så. Men även om du blivit lite trött på hela ”superhjältar-with-a-twist”-genren (för det är nästan en genre i sig) så rekommenderar jag att du kollar in Brian K Vaughn och Tony Harris Ex Machina, för den är ett av de första och bästa exemplen på sagda genre. Här är konceptet: Mitchell Hundred är civilingenjör som arbetar för staden New York. Under en inspektionstur vid Brooklynbrons fästen exploderar en konstig artefakt i ansiktet på Mitchell och han får kraften att tala med och kontrollera maskiner. Den använder han för att bli New Yorks förste (och faktiskt världens ende) superhjälte, under namnet The Great Machine. Han assisteras av sina kompisar, snuten Bradbury och teknikern Kremlin. Superhjältandet går det lite si och så med (till skillnad från andra seriehjältar misslyckas The Great Machine minst lika ofta som han lyckas) och till slut bestämmer sig Mitchell för att demaskera sig själv, lägga jetpacket på hyllan och istället kandidera i New Yorks borgmästarval. Han vinner med bred marginal och det är där vi är när serien börjar: hundra dagar in på hans första mandatperiod som New Yorks borgmästare.

Det finns mycket att glädjas åt i denna första samling (av hittills åtta) av Ex Machina: serien är en oefterhärmlig blandning av West Wing och superhjälteserie. Precis som i West Wing knyts alltid de politiska frågorna till verkliga politiska dilemman som seriens personer hamnar i, och Vaughan har gjort sin research om det politiska systemet i allmänhet och New York i synnerhet. Berättartekniskt varvas seriens ”nu” med fragmentariska återblickar till Mitchell Hundreds liv som superhjälte – läsaren lämnas ofta själv att fylla i vad som egentligen hänt i Mitchells liv, åtminstone till en början. Vaughan förebådar på ett snitsigt sätt kommande händelser i serien – i första volymen nämns t ex en ”ärkefiende” utan att något avslöjas om vem (eller vad?) denne är, man förstår att Mitchells avslöjande av sin egen hemliga identitet inte har varit helt konsekvensfritt, och man börjar fatta det kommer sig hur en oberoende kandidat (Mitchell Hundred är vare sig republikan eller demokrat) kan ha vunnit borgmästarskapet med så bred marginal som Mitchell gjort. Just de berättartekniska greppen är en av seriens största behållningar. För varje fråga om Mitchell Hundreds förflutna och sanningen om hans krafter som Vaughan besvarar väcks två nya. Bifigurerna får sin plats i ljuset både i återblickar och nutid och de varvade tidsperspektiven fördjupar hela ensemblen kring Hundred.

Politik i all ära, men Ex Machina innehåller också gott om action, och det är här illustratörerna Tony Harris och Tom Feister verkligen kommer till sin rätt. Tony Harris illustrerar nästan helt och hållet efter detaljerade fotoreferenser, vilket skapar en trevlig grund av realism för The Great Machines jetpackäventyr: som antytts slutar hans superhjälteaktiviteter minst lika ofta med slapstick som med att han tar fast skurken.

Helgjutet på alla plan alltså. Dock kan akademikern i mig inte låta bli att störa mig lite på tankarna om och kring politik som implicit förs fram i serien. Med detta menar jag inte att serien är höger- eller vänstervriden så det stör. Mitchell Hundred står visserligen helt klart till vänster med USA-mått mätt i de flesta politiska frågor, men Vaughan är tillräckligt smart för att inte göra serien för ensidig; båda sidors argument kommer alltid fram, föredragna av mer eller mindre sympatiska bifigurer (eller av Mitchell själv, i de fall han är obeslutsam). Nej, problemet är snarare att serien bygger på vad jag skulle kalla myten om den rationella politiken: att om man bara sätter sig ned och ser nyktert på frågorna, värderar argumenten och analyserar konsekvenserna, så finns det faktiskt en ”rätt” lösning på alla politiska problem, bortom höger och vänster. Det, menar jag, är seriens största science fiction-element, och om man som jag är intresserad av metapolitik framstår detta ofta som mer än lovligt naivt. Men – och jag hoppas mina läsare hängt med ända hit – jag inser att detta nog inte är något som bekommer de flesta läsare ett dugg, och det är inte heller något som tar ifrån serien något av dess storhet som politisk pamflett/gammaldags trikåaction.

Som alla ongoings varierar Ex Machina i kvalitet över tid, men den här inledande samlingen – som fokuserar just på Mitchells ”origin” och hans första problem som borgmästare –  är definitivt en av seriens bästa. Allt känns nytt och fräscht och även om man kan ha akademiska invändningar mot seriens gestaltning av politik så råder det inget tvivel om att Vaughan brinner för ämnet (första volymen är dessutom relativt fri från de direkta pekpinnar som senare dyker upp med allt tätare mellanrum). En klockren serie, en av mina största upptäckter i år – typiskt nog nästan samtidigt som Vaughan ska avsluta den, enligt uppgift har han ett slut i tankarna kring #50, och eftersom #47 är ute nu är det inte långt kvar av Mitchell Hundreds äventyr. Men hursomhelst – första samlingen är tonsäker och underhållande på alla plan. En stark fyra.

Trackback-adress