Utan vidare kallprat går vår intervju med Evan Dorkin vidare – mannen bakom Beasts of Burden, Hectic Planet, Milk & Cheese, Dork! och ett otal andra indieproduktioner och TV-serieavsnitt. Del 1 av intervjun hittar du här.

Du har arbetat både i seriebranschen och i TV-branschen – något du delar med flera andra författare, då det blir vanligare och vanligare att gå mellan serier och TV. Vad tycker du är de största skillnaderna mellan seriebranschen och TV-branschen – både vad det gäller det kreativa och det ekonomiska? Har du lärt dig något av att skriva för TV som du kunnat ta med dig till ditt serieförfattande, och tvärtom?

Att skriva för TV har hjälpt mig inse att man kan säga mycket på väldigt kort tid om man bara hittar rätt replik, rätt handling, rätt tillfälle. Så har jag inte jobbat förut. Jag gillar dialog, kanske för mycket, och jag känner mig alltid väldigt begränsad när jag jobbar med TV. Man kan inte utveckla eller nyansera någonting. Man måste hela tiden föra intrigen vidare och anpassa sig efter reklampauserna, det har jag aldrig gillat, särskilt inte i de animerade WB-serier jag jobbat för.Man önskar hela tiden att man kunde göra lite mer med en scen eller en sekvens. Det finns såna begränsningar i seriemediet också såklart. I BoB har vi 22 sidor per nummer och Jill kan inte ha mer än fem eller sex rutor per sida för att hennes akvarellillustrationer ska funka, och det sätter förstås gränser för vad och hur jag kan skriva. Ibland är det bra eftersom jag måste lägga band på mig själv, men för det mesta önskar jag bara att jag kunde förlänga en scen lite eller låta handlingen flyta på lite mer naturligt. TV är så extremt intrigfokuserat. Det blir lite grann som att lägga pussel, och jag gillar inte att lägga pussel, så därför tycker jag det är svårt att skriva för TV.

Det som är bra med serier – åtminstone de projekt jag väljer att arbeta med – är att man får vara ifred och göra vad man vill. Det gäller även de mer kommersiella och mainstream-serier jag arbetat med, det är aldrig någon som har sagt åt mig vad jag måste göra. När jag jobbat med TV är det annorlunda, där är det mycket vanligare att redaktören ändrar på det man gjort, och sen kommer producenterna och lägger till sitt, och innan man vet ordet av så har man en medförfattare på avsnittet och det du har skrivit har blivit helt uppstyckat. Fast det gäller inte all TV heller – vi (d v s Evan Dorkin och Sarah Dyer, Henriks anm) hade jättestor frihet när vi jobbade på Space Ghost Coast to Coast och de två pilotavsnitten vi gjorde för Adult Swim, och det har varit jättebra att jobba på Yo Gabba Gabba! också. Men ska jag vara helt ärlig föredrar jag den totala friheten du har i seriebranschen. Det är i seriebranschen jag har både hjärta och hjärna – nån gång vore det kul att försöka sig på ett filmmanus, men ärligt talat tror jag inte att det kommer att bli av.

Sen finns det förstås andra skillnader mellan att jobba med animation eller live-action och serier. Både serier och TV är visuella medier, men TV är ju rörliga bilder med ljud, och serier är stillbilder med text. Mycket seriedialog låter klumpig och tafflig när levande skådespelare säger replikerna och på samma sätt ser mer naturalistisk dialog konstig ut i en pratbubbla. Budgeten är  mycket viktigare om man skriver TV-manus, man kan inte stoppa in för många statister, för många kostym- och scenbyten eller detaljerade actionsekvenser – men sånt kan man självklart ha med hur lätt som helst i en serie. Det kostar inget mer än tid. Tid är visserligen pengar, men du fattar vad jag menar.

Det jag gillar med TV är att man har en publik. De TV-avsnitt vi har skrivit har setts av miljoner, sen spelar det mindre roll att publiken inte vet vilka vi är och inte bryr sig heller. Om man är på min nivå i serievärlden jobbar man flera månader med nåt som väldigt få personer läser i slutänden. Fast i serievärlden kan man bli välkänd just för att man blir ett ”namn”, det blir som en slags personkult och folk börjar följa det man gör. På TV är det ingen som följer författare på samma sätt som man gör i serievärlden, kanske med några få undantag som Joss Whedon och Tina Fey. I seriebranschen räcker det med att ha ett par hundra eller ett par tusen läsare, och om sen tjugo av dem bloggar om dej så sprids den galna idén att du är ”någon”. Jättekonstigt egentligen.

I en intervju för några år sedan sa Peter Milligan att amerikanska serieskapare ”tvångsmatas” med serier medan brittiska serieskapare generellt läser mycket mer än serier och hämtar inspiration och influenser från många olika håll. Finns det nån sanning i det? Och med det i åtanke – var hämtar du själv inspiration och influenser, inte bara för Beasts of Burden utan rent allmänt. Både Milk & Cheese och Dork! hämtar till exempel inspiration från ett väldigt brett urval av populärkultur.

Jag har hört såna saker från andra också. Jag tror det var Grant Morrison som sa ”Amerikanska serieskapare stjäl från Stan Lee, brittiska från litteratur”. Det finns definitivt sanning i det Milligan säger, fast jag förstår inte vad han menar när han säger ”tvångsmatas”. Just superhjälterserie-branschen är inavlad, det har den varit sedan fansen tog över på 70-80-talen. Många av de etablerade serieskaparna har superhjälte-tunnelseende, om de har några andra influenser är det från närliggande genrer som sf, pulp eller strippserier. Mycket av mainstream är som kopior av kopior av kopior. Marvels och DCs inflytande är väldigt påtagligt och lite skrämmande, tycker jag – och jag är ändå ett fan! Jag var i 20-årsåldern när jag upptäckte Love & Rockets av bröderna Hernandez och fattade att man kunde använda bitar av sitt liv i sina serier, att det inte behöver vara bara monster och rymdskepp och eskapism. Jag är absolut inte den mest äventyrlige författaren, mina manus är nästan alltid i en genre eller väldigt genre-influerade, men jag försöker i alla fall arbeta in lite referenser som inte är från serievärlden. Och jag älskar inte all populärkultur blint heller, det finns mycket skräp och mycket som är värre än skräp, jag vill inte låta mina hobbies bli mitt liv. Min serie The Eltingville Club handlar mycket om det.

När det gäller de brittiska serieförfattarna så stämmer det att de inte är lika influerade av Stan Lee eller Roy Thomas, men de har sina egna influenser istället, precis som vilken annan grupp som helst. Jag är lika trött på att läsa standard-Vertigo-magick-with-a-”k”-serier som superhjälteserer. Och jag har ingen aning om vad Mark Millar är inspirerad av förutom serier, film och egoism. Jag tycker att de bästa serierna skapas av de som har breda intressen och inspirationskällor, de tillför mycket mer till mediet än de som bara ääälskar Stan Lee och Jack Kirby och ääälskar att göra sina egna versioner av deras påhitt.

Vilka serier läser du själv för tillfället? Vill du passa på att göra reklam för nåt särskilt här på shazam.se (förutom Beasts of Burden, såklart)?

Jag har inte läst så mycket serier den senaste tiden, jag har helt enkelt inte haft tid! Jag har mest läst böcker, antingen som research eller för att komma in i rätt stämning för att skriva – eller för att slippa tänka på serier över huvud taget! Fast en del har jag ändå läst – eller åtminstone köpt och lagt på hög: Tezukas Blackjack vol 6-8 (Vertical), Yoshihiro Tatsumis A Drifitng Life (D&Q), Hellboy Library vol 3 (DHC), Doris Danger: Giant Monster Adventures (SLG),  Mumin vol 4 (D&Q), Toon Treasury of Classic Children’s Comics, och en bunt Simpsons comics. Jag vill gärna köpa den nya Usagi Yojimbo Yokai i hårdpärm, och några av de nya återutgivningarna av Little Lulu i färg (DHC). Bland mycket annat. Det finns många serier jag skulle vilja ha i hyllan. Jag skulle också vilja ha tid att läsa dem alla!

Och till slut – kan vi få några ledtrådar om framtida projekt (serier, TV, vadsomhelst)? Finns det något du särskilt vill göra? Är Tyrone’s Inferno verkligen död? Finns det ett ”Evan Dorkins Drömprojekt”?

Tyrone’s Inferno är död och begraven. Den dog på grund av min ångestframkallande obeslutsamhet, jag kände mig tvunget att fila på ”seriebibeln” långt efter att den var klar och accepterad av bolaget. Piloten hade fått klartecken och all design var gjord, jag satt bara på projektet och kvävde det långsamt medan jag desperat försökte göra allting lite, lite bättre. Jag kommer att ha dåligt samvete för hur jag saboterade det projektet till den dag jag dör, för jag tror det hade blivit en bra serie och jag och Sarah la ner mycket arbete på den.

Framtida projekt? Just nu jobbar jag med saker för Dark Horse och Bongo Comics. Sarah och jag vill gärna bidra till en antologi som Oni ger ut nästa år, men förutom det har vi inget definitivt planerat. Vi har inga TV-projekt på gång heller nu när vi avslutat tredje säsongen av Yo Gabba Gabba! Jag hoppas få tid att skriva mer på Milk & Cheese #8 och Dork! #12, plus att jag har några fler soloprojekt, om det blir tid nästa år. Kanske också försöka pitcha några grejor som jag inte tänker teckna själv. Och såklart vill jag gärna skriva mer Beasts of Burden nästa år.

Annars har jag inte så mycket ett drömprojekt som en drömsituation: att jag kan försörja min familj på att bara göra mina egna serier. Jag förväntar mig inte att den drömmen kommer att slå in.

Vi tackar Evan Dorkin för att han tog sig tid att svara på våra frågor. Vill ni läsare se fler intervjuer här på shazam.se? Skriv och berätta! Och vi vill gärna se vad ni tyckte om den här intervjun – kommentera och ge oss er åsikt!

Trackback-adress