2006 skrev Crime-författaren Charlie Huston de första 13 numren på rebooten av Marvels gamla Batman-kopia Moon Knight. Den första arcen av dessa, The Bottom, har nämnts här på Shazam.se ett flertal gånger och bör finnas på allas måste-läsa-lista. En mörk och rå serie med inslag av paranoia, drogmissbruk och sinnessjukdom. Hustons bakgrund som författare inom crime, pulp och horror passade perfekt för att gestalta den labile och sinnesförvirrade månriddaren.

Efter Moon Knight har Huston skrivit en del småsaker för Marvel, mest one-shots och bidrag till antologier. Men han har fram tills nu inte skrivit något längre verk. Och inga av de kortare serier jag läst har varit särskilt intressanta. Vissa rentutav dåliga. Var The Bottom bara en lyckoträff? Efter att ha läst Hustons nya miniserie om cyborgen Deathlok så är svaret på den frågan, ja kanske.

För att till fullo förstå detta första nummer bör man ha rätt bra koll på Deathlok som karaktär för att hänga med svängarna. Kan tyckas märkligt. Det är en av Marvels mer obskyra skapelser. Redan här tycker jag att Huston begår ett misstag i att anta att läsaren har den här kunskapen. Själv var jag tvungen att ta hjälp av Wikipedia för att få ett grepp om handlingen.

Det andra misstaget Huston begår är att han går i fällan att tro att han kan berätta en serie i text likt en bok, istället för att utnyttja mediets olika uttryck till fullo. Ett generalfel som många författare av prosa gör när de ger sig in i seriebranshen. Huston använder en extremt svårjobbat teknik för att berätta sin story. Stor del av den texttunga dialogen berättas inte av seriens karaktärer – utan av ett antal tv-kommentatorer. Deras inbördes konversation ska förklara och ge fördjupning av berättelsens förlopp. Det blir till slut svårt att förstå vem som säger vad, om vilken karaktär, och i vilken situation. Tanken är säkert god, men det blir överarbetat och svårbegripligt.

Efter att ha bläddrat tillbaka några gången och läst om får jag tillslut grepp om Deathlok. Jag förstår vad den handlar om. Men, jag får ingen känsla för serien över huvudtaget. Den känns bara tråkig och ointressant. Hela det här numret handlar om mannen innan cyborgen, Luther Manning, och hans sista dagar som soldat i en futuristiskt krig. Det hela känns rätt snott från Verhoevens filmversion av Starship Troopers. Det slutar med en olycka där Manning sprängs i bitar av en bomb. Jag antar att vi i nästa nummer kommer få se honom förvandlas från människa till människa/maskin och bli Deathlok. Det hela kommer antagligen kännas rätt snott från Verhoevens film Robocop.

Trackback-adress