Första numret av Robert Kirkmans och Todd McFarlanes samarbete Haunt var en av förra månadens stora besvikelser. Ett trevande manus, ojämn kvalitet på illustrationer och fantasilös karaktärsdesign gjorde att det stora seriepeppet kom av sig. Trots besvikelsen fanns optimism. Serien hade absolut sina kvaliteter. Känslan fanns att den säkert skulle kunna utvecklas om den bara fick lite tid på sig. Jag har läst det andra numret och har både bra och dåliga saker att säga om det.

Vi börjar med det positiva. Det förra numrets styrka och därmed och potential var förhållandet mellan de två bröderna. Vet du inte vilka de är så backa tillbaka och läs recensionerna av förra numret (Ferdinands och Jonas’). Detta nummer fokuserar på att bygga vidare på brödernas relation. Just denna utveckling gör att det här är betydligt starkare än det förra. Man börjar förstå vad Kirkman försöker åstadkomma med Haunt och i vilken riktning han kommer ta den. Det gör att story blir mer intressant, eftersom den till skillnad från förra månaden har en mening och inte bara är en ursäkt till actionfyllt serievåld. Den levande brodern ges också en djupare dimension. Vi får som läsare ledtrådar till vad som gjort honom är så desillusionerad, och varför han hatat sin döde bror. Kirkman gör i detta nummer det alla författare till serier i lösnummerform måste behärska. Han ger oss tillräckligt stora doser av information för att det ska bli intressant, och tillräckligt små för att locka till att läsa nästa nummer.

En del av det dåliga kvarstår dock. Jag tycker fortfarande att serien är för ojämn visuellt, även det inte stör lika mycket som förra gången. Troligen för att manuset denna gång är bättre och för serien framåt. Framför allt har paret Capullo och Ottley svårt att gestalta de kvinnliga karaktärerna. Frun till den döde brodern känns ofta både platt och livlös. Bikaraktärerna överlag är inte helt övertygande. I vissa fall beror det på Ryan och Capullo, som exemplet ovan. I vissa fall beror det på Kirkman, som med den gråtmilde ”cleaner” som tar hand om alla döda kroppar Haunt lämnat efter sig i förra numret. Tanken är säkert att skapa en mindre stereotyp karaktär men den effekten blir snarare att den bara känns konstruerad och klumpig.

En av mina stora invändningar mot Haunt förra månaden var karaktärens ”dräkt” – den övernaturliga Spawnliknande symbiot den levande brodern kräktes upp. Designen var uppenbart inspirerad av McFarlanes tidigare kreationer. När Haunt i detta nummer klättrar på väggar och skjuter klet från händerna blir det nästan löjeväckande. Kanske är det tänkt som en homage, men för mig funkar det inte riktigt.

Sammanfattningsvis kan man säga att Haunt är på väg i rätt riktning, om än mycket trevande. Får bara upphovsmännen putsa lite på skavankerna kan serien säkert bli något att räkna med i framtiden. Dock kommer den antagligen aldrig bli särskilt originell – och kanske är det inte tänkt så heller.

Trackback-adress