Mitt rekviem närmar sig sitt slut. Här kommer mina recensioner av de sista fyra samlingarna av 100 Bullets. Precis som tidigare utfärdas mild spoilervarning.
Decayed (samlar #68-75)
Boxningsmatchen mellan Lono och Jack Daw fortsätter i #68-69 (kanske den berättartekniskt mest utdragna fistfighten nånsin!), en tvådelars arc med titeln ”Sleep, Walker”. Azzarello fortsätter här blanda tidsplan och parallellhistorier – fler och fler nivåer samspelar och vävs ihop, kanske för många för en kort tvånummers-arc. ”Sleep…” är komplex på gränsen till rörig, men om man inte tappar tråden som läsare belönas man med en massa viktig information om vad som hänt mellan Graves och The Trust innan serien tar sin början – och vi får ännu en fantasieggande tillbakablick på Minute Mens sista natt tillsammans i Atlantic City.
Lejonparten av samlingen utgörs dock av den längre historien ”A Wake” (#70-74). I centrum står brödraparet Ronny och Remi Rome – man anar att en av dem är en hittills saknad sjunde Minute Man, men vem? Det avslöjandet blir dock i slutänden en av de minst intressanta överraskningarna i detta täta men också humoristiska familjedrama om två bröder som – minst sagt – har svårt att dra jämnt. När jag först läste ”A Wake” medger jag att jag tyckte familjefokuset var lite tråkigt efter allt högnivå-intrigerande och alla konspirationsteorier, men när jag läste om den upptäckte jag att jag missat en riktig godbit. Här tar nämligen Azzarello tillbaka serien till den mer jordnära nivå den befann sig på från början, och det moraliska och småskaligt mänskliga hamnar återigen i brännpunkten. Relationen mellan Ronny och Remi tillåts få vara berättelsens hjärta utan alltför många utflykter till seriens allt mer tillkrånglade ramhandling. Ronny, Remi, deras mamma, deras kompisar, alla är skildrade väldigt rakt och chosefritt i en knegarmiljö som för tankarna till andra säsongen av The Wire (vilket är en komplimang). Stoiske Ronny och störige Remi är ett charmigt radarpar i vad som vid noggrannare genomläsning visar sig vara en av 100 Bullets allra bästa arcs och en välkommen återknytning till seriens grundelement.
Epilogen ”Amorality Play” (#75) är tråkigt nog en tämligen svag one-shot som dras ned av att Azzarello än en gång känner sig tvungen att visa vad hård och ond Lono är – som om någon 100 Bullets-läsare vid det här laget missat det.
Omdöme: 5-/5. Hade albumet bara innehållit ”A Wake” hade det blivit toppbetyg, men filler-historierna ”Sleep…” och ”Amorality…” drar ned det samlade omdömet. Men överlag är det här albumet en return to form för Azzarello.
Once Upon a Crime (samlar #76-83)
Två arcs och ett one-shot mellan-nummer i denna samling: ”Punch Line” (#76-79), ”A Split Decision” (#80) samt ”Tarantula” (#81-83). Slutet närmar sig obönhörligt och Azzarello skapar i samtliga dessa nummer en förtätad stämning där den metaforiska huvudfiguren är Ödet – digert, nyckfullt, mättat. I ”Punch Line” hinner Wylies gamla beslut ikapp honom, i ”A Split…” fattar Dizzy sitt beslut med stort B (eller fattades det i själva verker åt henne redan i #1?), och i ”Tarantula” förstår vi mer om Shepherds sedan lång tid tillbaka bestämda roll i 100 Bullets-dramat (plus att vi återser Ronnie Rome, vars öde nu är för alltid ihoptvinnat med Graves, The Minutement och The Trust).
Just den här känslan av att allting är ödesbestämt, men att man inte vet exakt hur, gör att de här berättelserna – främst ”Punch Line” – blir bland de bästa renodlade spänningsserierna i 100 Bullets-cykeln. Man sitter och mumlar ”Hur ska det gå? Hur ska det gå?” för sig själv mest hela tiden, när serien tar de mest oväntade och tvära vändningar. Spänningen understöds rakt igenom av Rissos stämningsfulla illustrationer, som i den här samlingen är en orgie i spaghettiwesternmässiga snabba ögonkast, närbilder på händer och skuggtäckta typer som förhandlar om liv och död i dunkelt skymningsljus. Patricia Mulvihills färgläggning är som vanligt dregelframkallande – kolla t ex hur Wylies färgschema från ”Wylie Runs The Voodoo Down” följer med honom i #78, och hur Mulvihill sedan växlar den tryckande heta paletten till det kalla nattljus hon låtit bli karaktäristiskt för Atlantic City-flashbacksen. Mäktigt!
Sedan begriper jag faktiskt inte heller hur jag har kunnat recensera 100 Bullets nästan fram till slutet utan att en enda gång nämna Dave Johnsons helt fantastiska omslag! Skarpa illustrationer möter lika skarp grafisk design i en stil som är klart influerad av film/posterdesigners som Saul Bass och Maurice Binder. Omslaget till #76 hade t ex lätt passat i en James Bond-inledning, och #80-82-omslagen är väldigt Bassiga – fast långt från de Bassigaste, de dyker upp i sista volymen. Helsköna är de i vilket fall som helst, jag tror knappt jag kan minnas ett enda dåligt eller ens småtråkigt omslag på 100 nummer (kommentera gärna och rätta mig om ni tycker att jag har fel).
Omdöme: 4+/5. Väldigt, väldigt bra men ingen arc är lika klockren som ”A Wake” från föregående volym.
Dirty (samlar #84-88)
En kortare samling som främst ställer upp pjäserna inför den avslutande lång-arcen – hela samlingen består av fem one-shots (där det dock i typisk 100 Bullets-stil finns flera parallellhandlingar som löper över flera eller samtliga av numren): ”The Lady Tonight” (#84), ”Red Lions” (#85), ”Rain in Vain” (#86), ”The Blister” (#87), och till sist ”My Lonely Friend” (#88).
Tyvärr gör Azzarello här ytterligare en djupdykning i slentrianbrutalitet och våld mot kvinnor. Jag tänker främst på #84, som var direkt obehaglig att läsa (och inte på ett bra sätt – Azzarello är annars ofta obehaglig och bra på en gång), men även #86 prövar tålamodet ordentligt. Dock är samlingen inte utan charm – har man följt 100 Bullets från början är det svårt att undvika en tår i ögonvrån när man läst slutet på ”My Lonely Friend”, och ”Red Lions” är en av de bättre one-shotsen i hela serien, där Azzarello plockar in en obskyr bakgrundsfigur från en mycket tidigare volym för att berätta en rå historia om våldets konsekvenser. Fast nog är det typiskt att seriens grundtema bara fårordentligt utrymme i en av dessa fem one-shots, medan alla de andra närmast frossar i konsekvensfritt skjutande.
Omdöme: 3+/5. En av de svagare samlingarna, tyvärr.
Wilt (samlar #89-100)
Okej, dags för en frågetävling. Den första som kan svara på varför det 13:e och sista 100 Bullets-albumet heter Wilt (utan att kolla på Wikipedia) vinner ett No-Prize (eller vad DC-motsvarigheten nu kan tänkas heta).
Nämnde jag Dave Johnsons omslag? Så här mot slutet radar han upp klassiker på klassiker. #95 är ren Saul Bas, #94 ren Maurice Binder och #92 bjuder på en mer modern referens – signatursekvensen till Six Feet Under (skapad av Digital Kitchen), någon? Ni kan kolla här intill – omslaget på #92 återkommer som omslag på samlingsvolymen också.
Nog med utvikningar nu. Slutet är här. Den sista arcen är hela 12 nummer lång och bär hela seriens titel: ”100 Bullets”. Det är passande, för denna arc är inte bara en avslutning utan också ett koncentrat av allt det som gjort 100 Bullets så bra och intressant. Huvudkaraktärerna vi följt rör sig nu mot slutet på sina respektive historier – historier de ibland delar med andra karaktärer, ibland inte. Hela arcen handlar om man så vill om Konsekvenser med stort K: hur ska det gå nu när Graves plan, som varit i rörelse sedan innan #1, äntligen förverkligas? Vill vi ens att han ska lyckas? Vi vet ju att det kommer gå illa för några av våra favoriter om det blir som Graves vill…
Tidsplanen skiftar som vanligt. De första fyra numren innehåller också en tajt parallellhandling (om den unge knarklangaren Pip) som i hög grad speglar vad som händer huvudfigurerna, men sedan koncentrerar Azzarello sitt krut på färden mot den där slutrutan han haft i huvudet sedan han började skriva serien. Vålds-reglaget vrids upp till 11, men i just den här volymen stör det inte så mycket eftersom man liksom alltid vetat att 100 Bullets inte kommer kunna sluta med annat än ett, hm okej då, regn av kulor. Risso överträffar sig själv i köttigt överdåd – minnesvärda scener och höjdpunkter i nästan varje nummer här, t ex #90, #91, #94 (Dizzy vs Lono – oj oj oj så efterlängtat!), #95 (färsigaste slutscenen i hela serien sånär som på… ja, ni kan nog gissa), #97 (Lonos mytiska status befästs här ordentligt), och så förstås slutfajten – och den rysningsframkallade slutrutan (nu förstår ni vad jag menade nyss, ingenting blir färsigare än det här) – i #100. Däremot hade man kunnat vara utan det grova sexualiserade våldet i #98, men men.
Just det mytiska i serien kommer tillbaka med besked i denna sista arc. Det är inte utan att man kommer att tänka på grekiskt drama (med tillhörande semi-incestuösa förhållanden) eller 1600-talets hämnddramer (gissa hur många som dör på slutet?) när body counten stiger med varje nummer. Slutstriden – som väl mest äger rum i #100, men som har förberetts med några inledande mindre slag i övriga nummer – är komplett med monster i vallgraven, familjemedlemmar på olika sidor, man-mot-man-dueller på slagfältet, och förräderier och sidbyten in i det sista. Hela serien har Azzarello byggt upp både historia och karaktärer så att bara de allra största av gester räcker till för att teckna historiens slut, och man blir inte besviken. Alla får sitt, vare sig de förtjänar det eller inte. När man läst ut hela arcen är man alldeles matt: Azzarello vräker på med alla dramatiska grepp i hela boken, och han gör det med 90 nummers bakgrundshistoria i ryggen.
Omdöme: 5-/5. Ett mäktigt slut på en mäktig serie. Inför slut-arcen är förväntningarna uppdrivna till toppnivå och Azzarello infriar dem. Liite för mycket våldssex för att förtjäna det absoluta toppbetyget, men det förstärker å andra sidan bara mitt totalomdöme om serien: a flawed masterpiece.
Pust flämt. Jaha. Vad tycker ni nu då? Rättvisa/orättvisa omdömen? Har jag lockat någon till läsning?
