Postapokalys utan zombies? Pja, verkar lite tråkigt. Nej, jag skojar bara. Kanadas meste indie-geni Jeff Lemire (främst känd för flerfaldigt prisbelönta småstadsskildringen Essex County) tar nu klivet in i mainstream (nej nu skojar jag igen) med sin nya Vertigo-serie Sweet Tooth, som handlar om en pojke med hjorthorn på huvudet och hans äventyr i ett USA ödelagt av en mysko och hittills inte närmare beskriven katastrof. Katastrofen är, antyds det, ansvarig för hornen pojken Gus har på huvudet – eller hur var det nu med det där? Redan i de första numren anar man en massa helskön bakomliggande mystik – vad är det som har hänt egentligen, och varför? – som jag ser fram emot att tillsammans med seriernas huvudfigurer klura ut.

Lemire verkar ha en bra intrig på gång (jag är sugen på att veta vad som kommer hända såväl i den inledande kortare story arcen som på lång sikt), men vad som såklart är ännu viktigare är karaktärerna – och det är ju också karaktärsskildringarna som varit Lemires kännemärke hittills i karriären. Vi får snabbt en känsla för huvudfiguren, den djupt kristne och godissugne pojken Gus, och lever oss in i hans dilemman. Lemire definierar inledningsvis Gus utifrån hans förhållande till sin far, och det är ett bevis på Lemires begåvning att han lyckas skildra denna relation så rörande och finstämt trots att man egentligen aldrig tvivlar på ungefär hur #1 kommer att sluta. Gus är en intressant huvudperson: han är charmig, bräcklig och självständig på en gång, precis som det 9-10-åriga barn han är. Dessutom vet han precis lika lite om världen som oss läsare, vilket naturligtvis bara ökar sympatin och dessutom lägger upp bollen för några snitsiga berättartekniska vändningar redan i de första två numren – och, misstänker man, även i framtiden. Som alltid i postapokalypsen är dessutom våldet ständigt närvarande, så jag gissar att Sweet Tooth, liksom 100 Bullets, är en serie där man inte bör fästa sig vid de figurer man stöter på.

Lemires illustrationer är härligt cartoonigt yxiga och väldigt uttrycksfulla. Hans styrka som illustratör ligger i hans förmåga att med enkla medel få till talande, levande ansiktsuttryck och gester (något som många tecknare i superhjältegenren kunde ta lärdom av). Men han är också bra på action – den korta slagssmålsscenen i #2 t ex varar bara några få rutor men med bedrägligt enkla knep skapar Lemire en andfådd känsla av påtaglig fara. Lemire är en creator i ordets rätta bemärkelse: ord och blid växelverkar med det självklara flyt som kommer när naturlig talang möter hård arbetsrutin.

Jag rekommenderar Sweet Tooth starkt; efter att ha skrivit flera recensioner på sistone som handlar om serier som tagit slut är det extra roligt att se början på något alldeles speciellt. Trovärdiga karaktärer med djup, postapokalyps-mystik, naket våld och löfte om framtida storslagna äventyr – Sweet Tooth hamnar genast på min lista i den lokala seriebutiken. En värdig efterföljare till Vertigos många karaktärsdrivna seriedramer – Sandman, Preacher, 100 Bullets med flera. Jag hoppas hårt på att Sweet Tooth kommer att bli Vertigos nya flaggskepp och att vi kommer få se Gus växa upp (likt Harry Potter) i många år och nummer framöver!

Trackback-adress