Obs! Mild spoilervarning utfärdas!

Ännu ett rekviem. I och med #27 nådde Warren Ellis och John Cassadays pulp-superhjälte-SF-serie Planetary sitt (planerade) slut. Det är en seriebedrift som visserligen inte är lika lång i nummer räknat som 100 Bullets, men lika lång – länge! – i tid: det tog 100 Bullets tio år att prestera 100 nummer, medan ständigt försenade Planetary tog nästan elva år på sig (1999-2009 – med ett uppehåll 2001-03) att komma ut med 27.

I likhet med 100 Bullets är Planetary också en modern seriemilstolpe. Warren Ellis lekfulla genreblandning bygger i stor utsträckning på ett refererande och nytolkande av populärkulturella traditioner som inte står Alan Moores efter. Serien har växlat mellan att de/rekonstruera sina Golden- och Silver Age-förebilder (Planetarys mesta skurkar The Four är som bekant en ond version av Fantastiska Fyran, för att bara ta ett exempel) och att söka sig längre bak i pulptraditioner (Doc Savage, The Spider, Fu Manchu och andra pulpgestalter dök i lindrigt maskerad – eller helt omgjord – version upp regelbundet i Planetary) och viktoriansk populärlitteratur (avsnittet där Elijah Snow möter både Sherlock Holmes och Dracula är ett av de bästa i serien). Till skillnad från Alan Moores senaste alster (jag tänker främst på League of Extraordinary Gentlemen: Black Dossier och League of Extraordinary Gentlemen: 1910), som mest har tett sig som gammalmansaktiga nostalgiexerciser, har Ellis serien igenom lyckats behålla en barnslig berättarglädje och ett ansenligt sinne för humor, vilket gjort att Planetary alltid gått att läsa med stor behållning även utan encyklopedisk kännedom om superhjälte- och pulphistoria. Ellis har också konsekvent arbetat utifrån ett tajt one-shot-format: ett nummer, en historia. Visserligen finns det en övergripande story som fördjupas med tiden, men varje nummer har i god pulpanda en knockoutöppning, ett rafflande mittparti och ett halsbrytande twist-ending – skolad som han är i 2000AD-traditionen vet Ellis värdet i att ge läsarna en bra slutpoäng i varje nummer. Allt detta plus John Cassadays likaledes lekfulla, pulpiga och understundom barock/art nouveau-influerade illustrationer har gjort Planetary till en av de senaste årens bästa äventyrsserier alla kategorier.

Och nu är det slut. I #27 knyter Ellis an till tidigare storylines och lyckas som aldrig tidigare knyta ihop den svindlande sensawonder-känslan som varit seriens kännemärke med ett gripande karaktärsfokus. Planetarys medlemmar har i 26 nummer varit sysselsatta med att rädda världen, men i sista numret är det allra viktigaste att rädda sin vän (Ambrose Chase, som ”försvann” i #9). Visuellt har Cassaday aldrig varit bättre – massor med illustrationer av retrofuturistiska maskiner och SF-specialeffekter, en Planetary-specialitet – och fanboyen i mig dräglar över det överdådiga wraparound-double size-omslaget. Det börjar pratigt (som ofta har varit fallet med Planetary – men oftast på ett bra sätt) men eskalerar snabbt till den högkoncepts-SF-pulp vi är vana vid och kulminerar i ett elegant visualiserat crescendo (föregripet av en gullig dialog mellan Elijah Snow och Jakita Wagner) och en slutsida som är något av det mest rörande jag sett i serievärlden de senaste åren.

Ellis behåller berättarglädjen intill slutet. Ett värdigt avslut på en fantastisk serie. It’s a strange world. Let’s keep it that way.

Trackback-adress