Pust flämt! Okej, nu när jag stuckit emellan med en liten Spindelmannen-recension kan jag ta mig an mitt 100 Bullets-retrospektiv igen. Vi är nu framme vid volym 6-9. Som vanligt utfärdas mild spoilervarning.
Six Feet Under The Gun (samlar #37-42)
”Six Feet…” samlar sex one-shots som alla handlar om varsin huvudfigur i 100 Bullets som helhet – i kronologisk ordning är det Dizzy i ”On Accidental Purpose”, Cole Burns i ”Cole Burns Slow Hand”, Benito Medici i ”Ambition’s Audition”, Lono i ”Night of the Payday”, Agent Graves i ”A Crash”, och Wylie Times i ”Point Off the Edge” (men vad är det med Azzarello och denna fäbless för Chalmeristordvitsande titlar?). Samtidigt binds alla numren (utom #38, det med Cole Burns) samman av Mr Shepherd, som spelar viktiga roller – närvarande och frånvarande – i alla andra karaktärers historier. One-shotsen är av varierande kvalitet. Dizzy spelar närmast en biroll i sin egen historia och för första gången framstår en typisk Azzarello-pratscen som just pratig snarare än sjudande av undertryckta känslor och potentiella förräderier. Coles historia är däremot en noirnovell i klassisk 100 Bullets-stil. I ”Ambition’s…” får Eduardo Risso visa vad han kan i några välkomponerade dialoglösa actionscener. Lono-historien är kanske den bästa i samlingen, återigen en tät noirhistoria med kluriga intrigvändningar och följdriktigt slut, medan Graves-historien återigen försjunker i pratsamhet och en parallelhistoria som inte förmår engagera. Och i berättelsen om Wylie Times vidare öden, slutligen, är det än en gång Rissos filmiska rutkompositioner som glänser snarare än Azzarellos personteckningar.
Omdöme: 4-/5. Snäppet bättre än A Foregone Tomorrow men inte lika bra som Split Second Chance, som är de givna jämförelsepunkterna. Coles och Lonos historier sticker ut.
Samurai (samlar #43-49)
Hänger alla med i ordvitsandet? Varför heter det sjunde albumet i ordningen Samurai, tror ni? Men det var inte det vi skulle prata om. Två längre arcs här: ett kärt återseende av Loop Hughes i ”Chill in the Oven” (#43-46) och Jack Daw i ”In Stinked” (#47-49). ”Chill…” är en fängelseskildring som bockar av alla genrens klassiker – bråk i duschen, check, hänsynslösa hierarkier, check, rivaliserande gäng, check, tid i isoleringen, check… men som vanligt vrider Azzarello genren ett halvt varv till och gör den till sin egen. Kommen så här långt i 100 Bullets undrar man dessutom varför det inte varit med nån schysst fängelse-arc tidigare (första sidorna i #1 räknas inte), det känns som en så självklar noirmiljö. Eduardo Risso klipper till igen med några extremt flödande slagsmålsscener och intrikata bildkompositioner – och jag gillar också hur han utvecklar Lono så att seriens drakgestalt bara blir mer och mer monstruös ju längre serien går (Lono i ”Chill…” är ungefär dubbelt så stor och muskulös som han var när vi såg honom första gången i vol 2). Däremot är intrigen inte lika tajt som i Azzarellos mer infernaliska hopkok, och slutet ter sig tämligen rumphugget.
”In Stinked” bjuder på mer psykologisk desperation från Jack Daw och är en riktigt freudiansk (i ordets bra bemärkelse) historia med handlingen förlagd till ett mytologiskt trailer-trash-USA där man håller sig med tigrar bakom campingplatsen. Historien är en rå återknytning till seriens grundtematik med 100 Bullets kanske mest tragiska gestalt i huvudrollen. Jim Thompson spökar återigen i bakgrunden. Enda invändningen är att de ständiga förräderierna och karaktärenas sidbyten här känns en smula formulaiska och avslöjas som de genreelement de är (en liknande känsla infinner sig f ö när man tittat på för många noir-filmer på raken).
Omdöme: 4/5. 100 Bullets håller en hög och jämn nivå men det där lilla extra som får läsaren att utbrista ”Geni!” saknas.
The Hard Way (samlar #50-58)
Två one-shots, ”Prey for Reign” (#50) och ”Coda Smoke” (#58) ramar in lååånga arcen ”Wylie Runs the Voodoo Down” (#51-57). Läsare som vid det här laget tänker ”Men det saknas ju några Minutemen…?” får sitt lystmäte i ”Prey…” där vi möter hänsynslöse Victor Ray mitt i en misslyckad rånkupp där han underhåller sina medbrottslingar med en historia om hur The Trust och The Minutemen föddes en gång i tiden. Precis som seriens andra mellannummer som mest tjänar till att fylla luckor i ramhandlingen är seriens halvtidspunkt lite halvtråkig. ”Wylie..”-arcen däremot har en stor portion charm: USA-odysséen har nått fram till New Orleans och följaktligen spelar musik (personifierad av missbildade saxofonisten Gabe) en stor roll i serien. Berättartekniskt är det här en av de mer avancerade historierna eftersom den hoppar mellan olika tidsplan och mellan olika händelseförlopp, något som bidrar till att skapa den febriga känsla som genomsyrar hela serien – en läcker parallell mellan det hetfuktiga klimatet i karnevalsyrans New Orleans och den humörmässiga tryckkokaren inne i Wylie Times vanligtvis avslappnande slackerskalle. Detta plus Dizzy och Shepherd borde resultera i en av de fetaste 100 Bullets-arcsen nånsin – men. Något når inte ända fram. Dels är det intrigen, där åtminstone en av parallellhandlingarna bygger alldeles för mycket på sammanträffanden för att man riktigt ska köpa den. Och dels är det skildringen av Wylie Times, tyvärr 100 Bullets tunnaste huvudfigur – man köper heller inte riktigt den centrala känslomässiga konflikten som han kämpar med här eftersom hans agerande i backstoryn inte känns konsekvent. De bästa Wylie-skildringarna finner man i hans täta konflikt med Shepherd, men för att acceptera att den konflikten över huvud taget existerar måste man svälja en hel del inkonsekvenser i Wylies bakgrundshistoria. Dock får hans historia sluta med en riktig smäll i arcens epilog ”Coda…”, ett av 100 Bullets bättre enskilda nummer.
Omdöme: 4/5 igen. Kunde ha varit toppbetyg om det inte varit för ovan nämnda brister. På pluskontot ligger dock att arcen faktiskt innehåller några av de köttigaste våldsscenerna i 100 Bullets hittills, vilket inte vill säga lite.
Strychnine Lives (samlar #59-67)
Här börjar det kännas att Azzarello nu satt igång att (visserligen långsamt) knyta ihop säcken och att serien rör sig mot sitt oundvikliga slut. Pjäserna är i position, dags för slutspelet. Det gör tyvärr också att intrigen ibland får gå ut över personskildringarna – men 100 Bullets förmår fortfarande beröra. Strychnine Lives innehåller trots det tilltagande intrigfokuset några av seriens bästa character moments. Lono och Loop sammanstrålar med Victor Ray i ”The Calm” (#59), Benito Medici och Megan Dietrich möter Mr Branch – och Mr Branch möte Cole Burns igen – i arcen ”Staring at the Son” (#60-63), Jack Daw hamnar i sitt livs boxningsmatch i ”The Dive” (#64), Lono begår 100 Bullets mest frånstötande och utstuderade våldshandlingar i ”New Tricks” (#65-66) och ”Love Let Her” (#67) samlar ett osannolikt gäng (Wylie, Dizzy, Benito och Mr Branch) i New Mexico. Märker ni hur Azzarello lägger upp det genom att låta tidigare åtskilda karaktärer mötas och tidigare händelseförlopp sammanflätas? Det drar ihop sig…
Det är annat som drar ihop sig också. Sexualiserat våld mot kvinnor i #59 och #63, spekulativa och grafiska våldsskildringar i #63 och #65 – det är här som 100 Bullets definitivt tar steget från våldsskildrande till våldsförhärligande, något som förstås tar udden av seriens underliggande tematik.
Men det finns annat att glädjas åt. Triangeldramat mellan Augustus, Benito och Megan i ”Staring…”, parallellhandlingen med hotellpiccolon, det laddade mötet mellan Cole och Mr Branch, allt i samma arc, och så förstås boxningsmatchen mellan Jack Daw och Lono i #64.
Omdöme: 4-/5. 100 Bullets ”förfall” börjar här – men det är talande att även när serien sjunker i kvalitet blir det fortfarande en svag fyra i betyg, så mycket bättre är (eller var) 100 Bullets än allt annat på seriehyllorna.
Okej, klart för den här gången. Återkommer med del 4 (volym 10-13) när jag återigen stuckit emellan med några andra recensioner för att vila upp mig…
Kommentarer efterlyses som vanligt!
