Varning! Milda spoilers i följande recension/er.

Efter mitt samlade omdöme om 100 Bullets här kommer nu en serie kortrecensioner av de 13 samlingar som finns tillgängliga. Ni får förlåta att detta inte riktigt följer shazam.se:s vanliga mall för recensioner, men jag tyckte det var bättre att göra flera recensioner i en post snarare än lägga upp dem en och en.

First Shot, Last Call (samlar #1-5 plus miniserien från Vertigo Winter’s Edge #3)

Här börjar det. Undrar om Azzarello och Risso kunde förutse att deras serie skulle vara 100 nummer? Hade Azzarello (som de flesta serieförfattare numera) en reservplan för att presentera upplösningen tidigare om serien hade lagts ned i förtid? Sånt får vi aldrig veta.

Hursomhelst. Första storylinen (#1-3) presenterar seriens utgångspunkter och man fattar direkt vad det kommer handla om: dialogen trycker på alla modern noir-knappar och känns smart och autentisk (som sig bör eftersom Azzarello smög runt i slummen i sin hemstad Chicago – där första story arcen utspelar sig – och tjuvlyssnade på hur folk pratade). Det är hämnd, blod och tragedi från ruta ett. Återkommande figuren Dizzy Cordova introduceras, liksom Agent Graves. Vanligtvis hade jag varit misstänksam mot en serie som inleds med en duschscen i ett kvinnofängelse, men här kapitulerade jag totalt och bestämde mig för att följa serien. Förutom att konceptet kändes intressant var Dizzy en karaktär man omedelbart fångades av; så här i efterhand tycker jag nästan att Azzarello lägger ned mer energi på att levandegöra Dizzy i de här första tre numren än vad han sedan gjorde i de resterande 97 – en smula överdrivet, men ändå.

Andra arcen, ”Shot, Water Back” (#4-5) lämnar Dizzy och vi får istället följa vad som händer bartendern Lee Dolan när han får en väska av Agent Graves. Dessutom introduceras återkommande bifiguren Megan Dietrich, och vi får ett första prov på hur Azzarello låter parallella händelseförlopp pågå i bakgrunden av det huvudsakliga – jag hade alldeles glömt att Lono introduceras i bakgrunden av detta nummer t ex. Det var i och med den här arcen man fattade att 100 Bullets inte var nån vanlig serie – redan #1-3 var iofs en mycket bra crime comic, men här fick man känslan att det var något utöver det vanliga. Ledtråd: man kan aldrig vara säker på vem som kommer att överleva i den här serien.

Och så en annan sak: Den som undrar vad det egentligen spelar för roll vem som är färgläggare på en serie bör jämföra Grant Goleashs arbete i dessa första nummer med Patricia Mulvihills arbete från #15 och framåt. Goleash är hantverksskicklig men inte så mycket mer; jämfört med Mulvihills flödande palett framstår färgläggningen i de första och andra samlingarna som platta och ganska tråkiga.

Omdöme: 4/5. 100 Bullets griper tag från start. Redan de första fem numren presenterar mycket av de teman och trådar som komma skall och till skillnad från t ex Preacher, där det tog Ennis och Dillon ungefär ett år att hitta en gemensam stil, känns det som om Azzarello och Risso är samspelta redan från start: seriens visuella universum är på plats redan i #1.

Split Second Chance (samlar #6-14)

Här bjuds vi på ett antal kortare story arcs: ”Short Con, Long Odds” (#6-7), ”Day, Hour, Minute…Man” (#8), ”Left Ear, Right In the Cold” (#9-10), ”Heartbreak, Sunny Side Up” (#11) och slutligen Dizzy Cordovas återkomst i ”Parlez Kung Vous” (#12-14). Och därmed är Azzarellos irriterande ovana att konstant göra sina story-titlar till studentikosa ordvitsar etablerad för 100 nummer framåt.

Det här är en av mina absoluta favoritsamlingar. Mycket snabbt tar 100 Bullets klivet från ”jävligt bra” till ”genial”. Samtliga arcs, möjligen med undantag för ”Parlez Kung Vous”, är föredömligt strama och tajta. Karaktärer och konflikter introduceras snabbt och det finns ingen onödig dialog. Här märker man att man i Azzarello har att göra med en förstklassig historieberättare, en som vet varifrån han kommer men som går sin egen väg. De avskalade moraliteter som presenteras här är Azzarellos personliga och unika bidrag till genren han älskar. Gamblerhistorien ”Short Con…”, är fortfarande en av mina 100 Bullets all-time-favourites, från den precist iakttagna och komiska inledningen till det oundvikliga, Maupassant-iga slutet. Det bottenlösa eländet i ”Heartbreak…” är också svårmatchat, liksom de intensiva actionscenerna i ”Left Ear…”. Efter den emotionella berg-och-dalbanan i #6-11 blir ”Parlez…” nästan en mindre besvikelse eftersom den innehåller okaraktäristiskt mycket exposition – men å andra sidan presenteras här också en av de mest intressanta och roligaste bifigurerna i 100 Bullets, den neddekade f d journalisten Mr Branch.

Omdöme: 5/5. En riktigt, riktigt bra serienovellsamling. Kärv noir när den är som bäst. Dessutom visar flera av arcsen Azzarellos och inte minst Rissos storhet när de lyckas göra hela nummer som i princip bara består av folk som sitter/står och pratar med varandra olidligt spännande!

Hang up on the Hang Low (samlar #15-19)

Albumet Hang up on the Hang Low som samlar story arcen med samma namn skulle egentligen ha hetat ”The Charm” (för att följa Azzarellos titelordvitseri – alla samlingsvolymer har ett namn som anspelar på vilken samling i ordningen det är) – men när 100 Bullets fick en Eisner 2002 mycket tack vare just den här story arcen, bestämde man sig för att ge albumet samma namn som story arcen hade i lösnummer.

Hursomhelst. ”Hang Up…” handlar om vad som händer när två generationer Hughes (sonen Louis ”Loop” och fadern Curtis) konfronteras med Agent Graves – och i Curtis fall är det inte första gången det händer… ”Hang Up” tar sig an Loops och Curtis förhållande med en brutalt uppriktigt närvarokänsla – över huvud taget har den här arcen några av de bästa relationsskildringarna i hela serien (Agent Graves och Curtis Hughes, Curtis och barägaren Holly, Loop och hans småkriminella kusin… listan kan göras än längre). Azzarello excellerar också som vanligt i att ta upp bifigurer från gångna nummer och ge dem egna historier.

En annan stor anledning till att jag gillar den här arcen så mycket är att huvudpersonen Loop Hughes skildras på ett väldigt sympatiskt men aldrig sentimentalt vis. I och med hans stora val  – ska han acceptera våldet eller ta avstånd från det? – skildrar 100 Bullets återigen en själ som står på spel, som jag nämnde i min tidigare post. Det är därför glädjande att Loop efter ”Hang Up” blir en viktig figur i serien, och att kampen om hans själ fortsätter. Om man så vill kan man se honom som en tvillingfigur till Dizzy Cordova, där de två i slutet av serien gör sitt val – och väljer helt olika vägar.

Omdöme: 5+/5. Den bästa samlingen i serien – konkurrensen är hård, men det vekt mänskliga som hela tiden tittar fram hos karaktärerna i ”Hang Up” ger denna arc topplaceringen.

A Foregone Tomorrow (samlar #20-30)

Den näst tjockaste samlingen (efter den sista, ”Wilt”) samlar hela 10 nummer. One-shotsen ”The Mimic” (#20), ”Mr Branch and the Family Tree” (#26) och ”Idol Chatter” (#27) samsas med de kortare arcsen ”Sell Fish and Out to Sea” (#21-22), ”Red Prince Blues” (#23-25) och ”Contrabandolero” (#28-30). Här blir också 100 Bullets en smula mer ojämn. Obehagliga ”Sell Fish…” är en 100 Bullets-klassiker som presenterar karaktären Jack Daw – med en struktur och stämning som på ett väldigt påhittigt och närgånget sätt blandar Twilight Zone och Alfred Hitchcock Presents med de allra mest demoniska noir-texterna (The Killer Inside Me av Jim Thompson känns som den självklara referensen). ”Red Prince…” lämnar  yrkesmördarnas värld och tittar istället in hos de som drar i trådarna i 100 Bullets. Rikemanssonen Benito Medici konfronteras med en desperat gambler – och svarar med lite egen vadslagning. Ännu en bra korthistoira där spänningen ligger i dialogen och ovissheten om hur de centrala karaktärerna ska utveckla sig snarare än i någon actionsekvens.

I princip alla one-shotsen däremot känns som utfyllnad, inte minst ”Mr Branch…” som i stort sett bara summerar ramhandlingen i serien och som marknadsfördes som en ”jumping on-point” för nya läsare. ”Contrabandoleros” försök att ha en mer humoristisk (men fortfarande våldsam, oroa er inte) vinkel på noirgenren inte heller så lyckad – noir och humor är en svår kombination, som t o m ett geni som (återigen) Jim Thompson hade problem med (The Rip-Off, någon? Thompsons i särklass sämsta bok). ”Contrabandoleros” har kanske större värde för den som är intresserad av 100 Bullets ramhandling: i denna story arc träffar vi bensinmacksinnehavaren Wylie Times för första gången, och får dessutom återse ett par gamla bekanta.

Omdöme: 3+/5, men det låga betyget kommer sig främst av den nämnda ojämnheten. Några av seriens bästa kortisar liksom några av de mer intetsägande i samma samling.

The Counterfifth Detective (samlar #31-36)

Här spottar 100 Bullets upp sig igen med en lång, sträv och tät story arc efter några kortare mellan-historier. Mannen som den här gången får en väska med välkänt innehåll av Agent Graves heter Milo Garrett och är privatdetektiv. Han tillbringar det mesta av story arcen med ansiktet dolt bakom bandage eftersom han haft en ”olycka”… som Agent Graves nu erbjuder honom att ukräva hämnd för. 100 Bullets odyssé genom ikoniska amerikanska städer och platser (hittills i serien har Azzarello avverkat Chicago, Philadelphia, Atlantic City och Route 66 – senare kommer vi också att få se Las Vegas, New Orleans, New York och Miami) har nu kommit fram till Los Angeles, klassisk noir-mark. Och ”Counterfifth…” är i många avseenden den mest traditionellt noir-iga arcen i en redan väldigt noir-ig serie… Milo Garrett är en privatdeckare av välbekant snitt, alltid redo med en uppkäftig one-liner och med sällsynt talang för att provocera fram bråk. I gammal god stil är det naturligtvis Milos röst som guidar oss genom historien – här överger Azzarello i några nummer sina parallella händelseförlopp och fokuserar istället helt på Milo och hans inre röst, vilket är ett bra grepp. I den här historien kommer närmare Milo  än vad man gör med många av seriens andra bikaraktärer som är med oftare  (Cole Burns t ex har inte mycket till personlighet i stora delar av serien). Referenserna duggar tätt – jag ska inte trötta ut er med att namedroppa dem, bara säga att den kanske mest viktiga är Sunset Boulevard…

I ”Counterfifth..” återkommer också temat med kopplingen mellan våld och självdestruktivitet. Den spiral av våld och förräderi som Milo hamnar i är han i stora stycken själv ansvarig för – och i slutänden är han inte heller särskilt intresserad av att ta sig ut, bryta sig fri. Istället bryts han ned – eller rättare sagt, han bryter ned sig själv. Good stuff. ”Counterfifth…” är, som många 100 Bullets-historier, egentligen mer en karaktärsstudie än vad det är en noir-intrig, och en bra sådan dessutom.

Omdöme: 5/5, en av de bästa samlingarna. LA-baserad noir med en mumifierad huvudrollsinnehavare i en labyrintisk kriminalhistoria med ond bråd död, sex och gruvligt våld – what’s not to like?

Puh! Okej, det var volym 1-5… fortsättning följer med recensioner av volym 6-13, men det kan hända att jag måste sticka emellan med nån recension av nåt annat om jag ska orka… Kommentera gärna – är det här nåt ni tycker att jag ska fortsätta med, eller blir det bara för mycket med allt snack om noir-referenser och moralkakor?

Trackback-adress