Varning: Milda spoilers i följande krönika/recension! Och lång är den också.

Det är ett tag sen nu, men ändå: i april i år kom sista numret av Brian Azzarellos och Eduardo Rissos kriminalserie 100 Bullets (#100 såklart) och satte därmed punkt för en episk och smått unik serieberättelse som pågått i nästan 10 år: #1 kom ut i augusti 1999. ‘Smått unik’ eftersom det inom amerikanska mainstreamserier är mycket ovanligt att a) en serie som inte innehåller superhjältar varar så länge som 10 år (även hälften hade varit en bedrift), och att b) en serie behåller samma författar/illustratörspar under hela den tiden. 100 Bullets är att betrakta som ett enda långt sammanhållet verk, där alla kortare story arcs och alla bihandlingar under årens lopp vävts ihop på olika vis allteftersom Azzarello arbetat sig fram emot det förutbestämda slutet (Azzarello har själv sagt att en viktig anledning till att han orkat hålla på så länge med ett och samma projekt varit att han redan från början vetat hur serien skulle sluta, intill hur sista rutan skulle se ut). Nu, såhär ett halvår efter att serien är avslutad (och jag har hunnit läsa om alla 100 numren ett par gånger), tänkte jag det kunde vara dags att ta ett likaledes sammanhållet kritiker-grepp på serien. Den har genom åren hyllats på alla håll, uppmärksammats i mainstreammedia, och givit Azzarello och Risso ett antal prestigefyllda seriepriser (Eisners 2001 för Best Serialized Story samt 2002 och 2004 för Best Continuing Series; Harveys 2002 för Best Writer, Best Artist och Best Continuing Series, samt 2003 för Best Artist). Vad blir omdömet nu när föreställningen är slut och ridån gått ned (som synes på #100:s eleganta omslag här intill)?

Grundkonceptet för serien (också beskrivet i denna tidigare recension) är följande: ditt liv är åt helvete. Då kommer en man – en respektingivande gubbe i kostym vid namn Agent Graves – och ger dig en portfölj. Portföljen innehåller ett foto på en person, ovedersägliga bevis för att just denna person ligger bakom att ditt liv är ett helvete, en pistol och 100 kulor som är omöjliga att spåra. Agent Graves ger dig möjligheten att utkräva hämnd utan konsekvenser – men vad du gör med den möjligheten är upp till dig. Till detta hämnd-drama lägger Azzarello gradvis till en bakgrundshistoria packad med dolda konspirationer och gamla synder (Vem är Agent Graves? Hur kommer det sig att han kan ge folk chansen att ’get away with murder’?) och befolkar det hela med ett myllrande persongalleri av smartsnackande yrkesmördare, privatsnokar, hallickar, gängmedlemmar, knarklangare och intrigmakare.

Detta är alltså modern noir (Azzarello har i intervjuer kallat det ’postmodern noir’) av typiskt snitt. Det är mörka nätter, regniga gator, sunkiga barer, ond bråd död och inte minst kärva manliga män som lever efter en strikt hederskodex som ändå naturligtvis tillåter dem att döda folk på ytterst blodiga vis. Stup i kvarten. Referensbiblioteket är välkänt: en populärkulturell mischmasch av Chandler, Thompson, Ellroy, gangsterfilm, 40- och 50-talens noirrullar, Tarantino (såklart) och porr (mer om detta senare). I 100 Bullets demi-monde umgås de snuskigt rika knösar som i hemlighet styr världen ledigt med sjövilda pistoleros som får Chow Yun-Fat i Hardboiled att framstå som en smula frökenaktig. Det är mer Tarantino än The Wire (men ändå trots allt mer The Shield än Tarantino). Vi bör således ha klart för oss att 100 Bullets inte gör några anspråk på realism – läsaren träder in i en slags sagovärld inte helt olik ett medeltida riddarepos. Yrkesmördargruppen The Minutemen är riddarna kring runda bordet, Agent Graves deras Arthur och Merlin i ett, det finns givetvis korrupta kungar/drottningar (Augustus Medici) och tronpretendenter (Benito Medici) och om man så vill en Morgan Le Fay i karaktären Megan Dietrichs skepnad. Det finns till och med en drake: det mytiska man-monstret Lono, mördarnas mördare, djupt insyltad i seriens bakgrundshistoria, fullständigt amoralisk och en best som hela tiden återvänder för att plåga riddarna. Det här mytologiska anslaget, där alla handlingar är bemängda med mening och alla val är ödesdigra och livsavgörande, kunde lätt ha överlastat vad som i grunden är en rakt-upp-och-ned crime comic, men Azzarello klarar (nästan) rakt igenom av balansgången mellan gangland-prettofilosofi (i form av de strama och ofta putslustiga visdomsord och aforismer som huvudpersonerna ständigt kläcker ur sig) och maggropsskrynklande våldsorgier (ledtråd: när Azzarello väl tappar balansen landar han inte på prettosidan).

En annan styrka hos serien är hur Azzarello handskas med seriens grundtema. Om serien till ytan handlar om hämnd utan konsekvenser så handlar förstås undertexten om precis det motsatta. Ett ständigt återkommande tema i serien är nämligen att Graves ‘gratiserbjudande’ alltid har en kostnad – ofta en stor kostnad. I sina bästa stunder (Hang Up on the Hang Low, #15-19, Sell Fish and Out to Sea, #21-22, In Stinked, #47-49) ställs karaktärerna inför närmast existensiella dilemman, och där priset för hämnden är den egna moraliska och mentala integriteten. Nära knutet till detta är också seriens syn på våld och dess konsekvenser: 100 Bullets är en oerhört våldsam serie, men det går knappast att beskriva det som “gladvåld”, inte för det mesta i alla fall. Snarare är våldet alltid naket, brutalt och snabbt över. Och det lämnar inte heller utövaren oberörd (utom i fallet Lono, seriens totalt amoraliska id-gestalt), Gång efter annan visar Azzarello hur våldsutövarna i slutändan är allra mest destruktiva mot sig själva (se återigen #47-49, men även t ex upplösningen i #95). Våldet bryter inte bara ned kroppar men också psyken, och, vågar man påstå, själar (den tematiken bubblar under ytan främst i The Counterfifth Detective, #31-36). Om man kisar lite kan man faktiskt läsa hela den övergripande historien i 100 Bullets som en kamp om ‘huvudfiguren’ Isabelle ‘Dizzy’ Cordobas själ (något som antyds redan när karaktären presenteras i #1-3). Men även andra karaktärers själar hänger ständigt i vågskålen: Loop Hughes, Shepherd, Benito Medici, och förstås Agent Graves själv. Hur ska man välja när alla ens valmöjligheter är moraliskt förkastliga? Det är när 100 Bullets ger sig in på de här frågeställningarna som serien verkligen berör.

Våldet står tyvärr också för en av seriens stora minusposter: de i många fall sällsynt misogyna kvinnoskildringarna. Nu invänder vän av ordning att femme fatales och slipprig sexualitet hör genren till, men till och med en härdad noir-konsument som jag blir faktiskt en smula illa berörd av de många grafiska bilderna av nakna kvinnor som skjuts ihjäl, (o)gärna innan, under eller omedelbart efter en likaledes spekulativt skildrad sexualakt. Detta är något som främst hör andra ”halvan” av serien till, d v s numren efter #50 (och det tilltar tamefan i intensitet ännu mer nånstans kring #75-80) – på samma sätt som serien när den börjar närma sig slutet släpper en del på sina psykologiskt intressanta skildringar av våldets konsekvenser för att istället vällustigt uppehålla sig vid våldet självt, företrädelsevis utövat med en pistol i varje hand eller med bara, blodiga händer. Nåja. Snyggt är det ju i alla fall. Något som också kompenserar för det rikliga sexualiserade våldet är förstås det faktum att seriens huvudfigur (jag använde mig av citationstecken förut, hon är ju långt ifrån med i varenda nummer) Dizzy Cordoba är en kvinna som skildras både känsligt och sympatiskt, och som tillåts både ha känslor och att sparka stjärt så det står härliga till (även om hon naturligtvis är alldeles för snygg för sin bakgrund som latina-gängmedlem som gjort en volta för grova våldsbrott).

Just det här att Dizzy är ”för snygg” leder osökt vidare till argentinaren Eduardo Rissos illustratörsarbete (och Patricia Mulvihills knivskarpa färgläggning). Dizzy, liksom faktiskt nästan alla viktigare kvinnliga karaktärer, avbildas som überläckra sexpaket med lökar som gör att de förmodligen har svårt att se sina egna tår. Detta plus den ideliga visuella porrigheten gör att 100 Bullets ibland känns som ett sånt där italienskt seriemagasin man köper under disk, typ. Fast nu blev det lite konstigt att jag började med att klaga på Risso eftersom det genomgående intrycket av hans arbete är väldigt positivt. Den starka noirkänslan som serien förmedlar kommer till stor del från Rissos bilder. Det är skuggigt, regnigt och mörkt, och Rissos rutkompositioner visar ofta prov på en stor visuell uppfinningsrikedom – han växlar extrema närbilder med överblickar i fågelperspektiv och använder sig gärna av ett slags ’djupfokus’ där en hand eller en del av ett ansikte kan vara i närbild medan det egentliga händelseförloppet äger rum längre bak i bilden. Illustrationerna är i mycket bra bemärkelse filmiska: det känns ofta som om en kamera rör sig över sidorna och fångar upp händelseförloppet och understryker det som sägs med perspektivskiften och korsklippningar. När jag läste om serien senast fick jag de skickliga kameramännen från noir-eran i huvudet: James Wong Howe, John Seitz, Arthur Edeson. Nä, överlag är Risso en rent otroligt skicklig och uttrycksfull illustratör, synd med hans porr-hangup bara.

Berättartekniskt måste man också nämna att Azzarello, i god Ellroysk anda, tycker om att arbeta med flera parallella händelseförlopp inom ett och samma nummer och även inom en och samma story arc – dock är detta något som blir mer vanligt allteftersom serien fortskrider. Ungefär fram till The Counterfifth Detective håller sig Azzarello mest till en karaktärs perspektiv på historien (med vissa undantag), men när vi har kommit fram till 100 Bullets, den 10-nummers story arc som avslutar hela serien, jonglerar Azzarello tre-fyra olika handlingar samtidigt, varav åtminstone ett rör sig på ett annat tidsplan (en längre flashback). Detta korsklippande – mellan handlingstrådar, mellan tidsplan – gör faktiskt 100 Bullets understundom svår att följa: det här är en serie som kräver omläsningar. I den bemärkelsen är seriens allra tydligaste influense just de klassiska gamla noir-filmerna – intrigen i The Big Sleep är ju t ex berömd för att den är så komplicerad att inte ens regissören Howard Hawks hade full koll på vad som hände. Ibland pågår också nästan helt dialoglösa parallelhandlingar i bakgrunden till huvudhandlingen – en anknytning till den gamla fina serietraditionen med s k ’eyeball kicks’. Den komplexa berättartekniken är dock absolut inget minus utan något som skänker serien ytterligare djup. Som läsare av serien i lösnummer har det dessutom varit roligt att  se hur Azzarello under åren utvecklas som historieberättare, hur han vågar ta ut svängarna, ta mer risker. I 100 Bullets serveras läsaren ingenting på silverfat, man får jobba lite grann för att förstå exakt hur ramhandlingen och bakgrundshistorien  hänger ihop. Särskilt i de sista 10-12 numren gäller det att hålla tungan rätt i mun eftersom förräderierna och sidbytena på äkta noirmanér avlöser varandra med virvlande hastighet och ständigt föränderliga personkonstellationer som följd (återigen kommer man att tänka på The Big Sleep eller valfri bok av Jim Thompson).

Mitt samlade omdöme: 100 Bullets är ett landmärke bland 00-talets mainstreamserier. Serien är inte utan brister – ibland rentav allvarliga brister – men sammantaget har ändå Azzarellos och Rissos historia hållit hela vägen från ett till hundra. I 10 år har serien varit en av favoriterna i den månatliga packen serier från den lokala butiken, något man alltid utan undantag såg fram emot att läsa. Jag hör till dem som nu när serien är slut kommer att hälla ut en vodka rocks och lite Cuervo and lime på 100 Bullets grav, gråta en skvätt och sakna en trogen vän. A flawed masterpiece.

PS: Fortsättning följer inom kort i form av en mer detaljerad recension av 100 Bullets 13 samlingsvolymer och de story arcs de innehåller. DS

Trackback-adress