Som du kanske minns så gav Johan för en tid sedan Flash: Rebirth #4 en stark fyra i betyg. Anledningen till att jag nu efter att ha läst tidningen tar mig tid att skriva en recension av samma nummer är inte bara för att jag har en något avvikande åsikt, utan även för att jag läser Flash: Rebirth med DC-rookiens naiva ögon. Grejen är den att jag egentligen inte tycker att det här numret är dåligt i sig (snarare tvärtom), utan mer att jag inte riktigt har det som krävs för att uppskatta det som som Johns och van Scivers försöker leverera. Jag tycker mig ha en hygglig grundkoll på DC:s speedsters, jag vet till exempel att de får sina fartkrafter från The Speed Force och att de kan lubba så fort att de rusar genom både tid, rum och över till parallella verkligheter. Det jag tyvärr inte har koll på är Barry Allens familj och hur alla speedsters (och det finns ju uppenbarligen en hel jävla massa) hänger ihop egentligen. Så, när vi i detta nummer – SPOILER ALERT – får reda på att våra snälla speedsters tillhör den gula speedfärgen, och att den i sin tur hotas av Professor Zoom röda fartblixtar, så måste jag erkänna att jag trots flera genomläsningar faktiskt inte förstår riktigt vad det är som händer och vad det här innebär för Barry Allen och hans snabba vänner. Jag kan uppskatta den här seriens höga produktionsvärden, men för min del så blir det här aldrig mycket mer än tonvis av färgade fartblixtar som omger en mängd karaktärer som jag ännu inte fått någon kläm på. Tyvärr så ser den här serien alltså ut att misslyckas med att infria mina relativt höga förväntningar, och jag tror den överlag har betydligt mer att erbjuda de mer inbitna fansen än oss som tar våra första trevande steg i DC-djungeln.

Trackback-adress