”Oh God, now I got brain splatter all over me”

Utan att avslöja ett skvatt om filmen så kan jag berätta att det är det sista som sägas just innan filmen slutar. Det är en rätt bra summering av Punisher: War Zone. Det skjuts en hel del skallar i bitar i den här filmen. War Zone har fått en hel del skit i den amerikanska seriepressen. iFanboy tyckte till och med att den var sämre än Frank Millers sjukt bespottade The Spirit. Själv var jag rätt peppad efter att ha sett en del förhandsbilder och den officiella postern. Sen kom filmen och recensionerna och peppet försvann. Filmen försvann även från den svenska biorepertoaren. Den var planerad att ha premiär i början av 2009 men den gick aldrig upp. Och även DVD/BD-släppet har tagit rätt lång tid på sig. I går släpptes den till slut för hemmamarknaden i Sverige. Jag har sett den och det känns lite svårt att skriva en recension av en film som fått usel kritik och som dessutom funnits ute sedan förra året. Mitt mål var ändå att se filmen med öppna ögon och inte bry mig om vad andra recensenter skrivit.

Frågan är så klart, är den så usel som alla säger? Nej, War Zone är absolut ingen usel film. Men den är heller inte direkt en bra heller. Den har rätt många brister, genomgående i hela filmen. Men, den har även på sina ställen klara ljuspunkter då den känns riktigt bra. Punisher som karaktärer har filmatiserat två gånger tidigare. Dels i den (på den tiden) totalförbjudna med Dolph Lundgren i rollen som Frank Castle från 1989, och den med Thomas Jane från 2004. War Zone är den mest lyckade av de tre filmatiseringarna. Den med Dolphan var det otroligt länge sedan jag såg, men jag minns det som att det inte riktigt fanns någon direkt koppling till serien. Den från 2004 var enligt mig genomusel. John Travolta spelade en biroll. Det mesta med Travolta brukar vara kass.

War Zone faller främst på att de flesta kriminella karaktärer i filmen är extremt överdrivna och klyschiga. De är dessutom oftast spelade av halvdana skådespelare med otroligt lite känsla nyanser. Överspel är en ren underdrift. Öppningsscenen med en stor maffiafamiljs familjesammankomst är extra dålig, vilket tyvärr sätter sina spår på resten av filmen. Serien Punisher MAX, som filmen klart inspirerats av, utspelar sig i en rätt normal värld. Långt från superhjältegenrens superskurkar. Därför känns det rätt onödigt att filmens huvudskurk Jigsaw är så filmiskt överdrivet ond och galen. Det hade räckt med hämndgirig, skrupulös och villig att gå över lik för att nå sina mål. Överlag är manuset rätt oinspirerat och av standardaction karaktär. Författarna har på inget sätt inte tagit ut svängarna utan hållit sig till vad man vanligtvis kan förvänta sig att se i den normala actionfilmen. Författarna faller i mina ögon i fällan att de måste göra Castle mer moralisk än vad som är nödvändigt. Tidigt i filmen råkar Castle döda en FBI-agent som infiltrerat maffian. Castle måste då givetvis i sin skam göra rätt för sig och skydda agentens fru och dotter från hans gamla arbetsgivare. Jag tycker det är lite out-of-character. Castle är en soldat och accepterar att vissa oskyldiga stryker med. Ett annat problem är att det på sina ställen blandas in en del humor och comic relief som känns helt felplacerad i den annars mycket mörka och dystra filmen.

Men, som sagt, allt är inte dåligt med Warzone. Ray Stevenson fungerar utmärkt som Frank Castle. Både i de små tillbakablickar från dagen då hans familj skjuts till döds, och givetvis som den stenhårde och känslokalle Punisher. Det är lite tråkigt, för Stevenson hade förtjänat en bättre film att få spela rollen i. Men nog tjatat om det dåliga. War Zone är som actionfilm sett rätt bra. Framför allt är en av slutscenerna då Punisher på egen hand stormar ett hotell fyllt med beväpnade gangsters enormt bra. Otroligt fin välkoreograferad högoktanig action. Den scenen gör att man förlåter rätt mycket av filmens sämre sidor. Och för att vara action så är det en ovanligt visuellt snygg film. Regissören Lexi Alexander jobbar med framgång med väldigt speciell ljussättning. Eller snarare färgsättning. Varje scen och miljö har en väldigt säregen färgskala. Något som Alexander inspirerats av från serierna värld. Det hade säkert inte funkat i en mer seriös film, men i denna actionfilm känns det faktiskt fräscht. I sin helt het känns War Zone som rätt trogen sitt serieoriginal. Välkända karaktärer som Microchip och Martin Soap dyker upp vilket nog kan ses som en flört till alla fans av serien. Dessutom känns miljöerna som Frank Castle rör sig i känns som tagna ur serien. Mörkt, skitigt och regnigt. Med ett bättre manus, mer nyanserade bikaraktärer och kompetentare skådespelare hade det kunnat bli en fullträff.

Om du gillar action och inte har ett behov av att se en film med alltför mycket djup och mening kommer du säkert att uppskatta Punisher: War Zone. Det är helt klart en hyfsad actionrulle. Då och då går den lite till överdrift med sitt grafiska våld (som ofta är ganska slaskigt) men om man gillar sånt så är det snarare en tillgång. Jag kan rekommendera den för det där tillfällena då man ligger i soffan en söndag och känner för något lättsamt. Se den med öppna ögon och du kommer antagligen gillade. Något.

Extramaterial

Bonusmaterialet på skivan består av 5 dokumentärer med en sammanlagd tid på ca 25 minuter.

The making of the Punisher: War Zone
En rätt ordinär dokumentär med lite klipp från inspelningen och en del intervjuer med skådespelare och delar ur filmteamet.

Training for the Punisher
En kort dokumentär om Ray Stevensons vapen- och närstridsträning.

Weapons of the Punisher
Filmen är smackfull med vapen. Här presenteras ett antal av de hundratals vapen som förekommer.

Meet Jigsaw
Intervju med Dominic West som spelar Jigsaw. Givetvis med den obligatiska ”jag var tvungen att sitta flera timmar i make-up och få den här masken påklistrad”.

Creating the look of the Punisher
En dokumentär och ljus- och färgsättningen av filmen.

Skivan innehåller även ett kommentarspår med regissören Lexi Alexander och fotografen Steve Gainer.

Trackback-adress