Eftersom att jag varit på regnig semester i Dalarna under en vecka och princip varit utan vettigt internet så kommer denna recension rätt sent. Ni har säkert läst omdömen på andra håll, men här kommer min syn på första numret av denna miniserie. Att detta är den ursprunglige Captain America, Steve Rogers, återinträde i Marvels universum är antagligen rätt svårt att undgå. Dels med tanke på vad som skrivits här på Shazam den senaste månaden, och dels på den rätt självklara titeln. För er som inte hängt med i vad som hänt Cap de senaste åren, så sköts han till döds under avslutningen av Marvels stora event Civil War för runt två år sedan. Skytten var dels en krypskytt — men den som avfyrade de dödande skotten var den då hjärntvättade S.H.I.E.L.D-agenten, och Steves exflickvän, Sharon Carter. I det hyfsat nya Captain America #600 hintades det om att den pistol som Sharon Carter använt när hon sköt Rogers inte var ett vanligt konventionellt skjutvapen. Och att det på något sätt innebar att Rogers skulle gå att rädda. Det är kring just detta som Captain America: Reborn spinner vidare på.
Seriens skapare är lite av ett dreamteam. Ed Brubaker är en av Marvels stora superstars och har bland annat skrivit den löpande Captain America, tagit vid efter Brian Michael Bendis’ Daredevil, och tillsammans med Matt Fraction rebootat Immortal Iron Fist. Dessutom har han fått mycket uppmärksamhet för sina noir-influerade serier Criminal, Sleeper och Incognito, alla tre tillsammans med Sean Philips. Illustratören Bryan Hitch är mannen som tillsammans med Mark Millar skapade serien The Ultimates, en av Shazam-redaktionens favoritserier. Som ni förstår så rör det sig om crème de la crème av Marvels serieskapare.
Visuellt sett är den här serien helt fantastisk. Särskilt de partier som rör Caps förflutna under andra världskriget, som är exceptionellt vackra. Bryan Hitch verkar vara född till ta teckna krigsserier. Något som tidigare synts i just The Ultimates. Övriga delar når inte riktigt samma höjder, men det beror mer på att WWII-scenerna är så fantastiska.
Brubakers manus är ok. Det finns egentligen inte så mycket att klaga på (rent berättartekniskt) — samtidigt som det är för tidigt att sätta ett tillförlitligt betyg efter endast detta första nummer. Det är, som så många andra förstanummer, är ett rent introduktionsnummer. Karaktärer ska presenteras, scenen ska sättas och den grundläggande plotten ska ta sin första steg. I kommande nummer kommer vi få se om det blir helt strålande eller om det blir skit.
Det jag tycker Reborn faller på är hur Brubaker konstruerat sättet att återuppliva Rogers på. Utan att avslöja allt för mycket så handlar det om en viss strålpicka som skjuter någon sorts tachyonpartiklar och annat metafysiskt flumflum som rör tid och rum. Det känns som en rätt fantasilös och enkel väg att gå. Aha, så Rogers var egentligen inte död, han vara bara… Ja, ni får läsa själva.
Som jag sagt i någon kommentar här på Shazam så tror jag ändå att Brubaker har förmågan att göra något bra av detta — trots den rätt lama inledningen. Det är fyra nummer kvar och jag är fortfarande positivt inställd. Om än något mer reserverad.
Manus: Ed Brubaker
Illustration: Bryan Hitch
Tusch: Butch Guice
Färgläggning: Paul Mounts
Förlag: Marvel
Betyg: 3+/5
Pågående crossovern Utopia (som inleddes här) känns för min del mest som att Dark Avengers huvudstory och ständigt höga formkurva pausats. Det är nödvändigtvis inte alls särskilt dåligt det här, men i jämförelse med det som Brian Michael Bendis gör med Norman Osborns Avengers så känner jag inget brinnande engagemang för det Matt Fraction gör här. Det bästa med Dark Avengers är för mig karaktärerna, deras relation till varandra och hur Osborn manipulerar både dem och allmänheten. Det mesta av det här finns inte med nu när Fraction tagit över skrivandet. Känns som att han satt huvudpersonerna i baksätet för att istället lyfta fram de mutanter som passar bättre in i mutantkonflikten. Dock är det lite småkul när Dark Avengers får sitta bänkade och kolla på TV medan Osborns nykomponerade Dark X-Men framställs som hjältar. Av okänd anledning är även illustratören Mike Deodato bänkad under Utopia. Han är här ersatt av Deodato-imitatören Luke Ross, som inte är helt inkompetent men inte heller lyckas göra något som helst minnesvärt. Sjunde numret av Dark Avengers är lite så överlag: Inte helt inkompetent men inte heller minnesvärt på något sätt.
