I förra veckan skrev jag lite om bakgrunden till Marvels nya tidning X-men Forever. Nu kommer själva recensionen. X-men Forever är som jag nämnt en fortsättning på en gammal historia som Chris Claremont skrev 1991. Det är också en parallell historia som utspelar sig i ett alternativt universum och har inget med den nuvarande X-men-kontinuiteten att göra. Det är sånt som vanligtvis brukar få mig att bli rätt skeptiskt inställd. Jag har också tidigare klagat på att jag inte tycker att Claremonts manus håller måttet i dagens moderna (och kanske även mörkare och vuxnare) serieklimat. Trots detta hade jag ändå en vag aning om att det här kunde bli bra.

Claremont ödslar ingen tid utan hoppar rakt in i handling och tar vid direkt efter historien från 1991. Jag passade på att fräscha upp minnet och läsa den innan jag tog tag i detta nummer. Men jag tror inte det är något man egentligen behöver göra för att förstå serien. Det finns, som i de flesta av Marvels titlar, ett litet intro i början av tidningen och resten snurrar på rätt bra av sig själv. Den föregående historien slutar med att Magneto och hans Astroid M sprängs i bitar efter att Magneto blivit förrådd av The Acolytes ledare Fabian Cortez. Nya Forever handlar således om X-mens jakt på samme Cortez.

Serien är faktiskt förvånansvärt bra. Jag var rädd att den skulle kännas daterad, men det är just det som är dess stora styrka. Det här är Old School X-men för oss som växte upp med Claremonts mutanter från sent 80-tal slash tidigt 90-tal. Det jag gillar är att det är hyfsat okomplicerat, det är fokus på action och det har en bra touch av den såpa som jag tycker att Claremont var bra på under sina glansdagar. Det kan man verkligen inte säga om en hel del andra x-titlar som ges ut just nu. Jag kommer på mig själv flera gånger under läsningen med att jag har riktigt kul. Jag blir nostalgiskt och ser tillbaka på tiden då Marc Silverstri och Jim Lee tecknade Uncanny X-men. En tid som präglat mitt superhjälteintresse extremt mycket.

Det finns så klart en baksida med att det är Old School. Rent visuellt så ser det rätt gammalt ut. Eller, gammalt är egentligen fel ord. Tom Grummets illustrationer ser helt enkelt rätt karaktärslösa ut. De är välgjorde, men känns tecknade enligt någon form av extrem-standard-mall utvecklad i något labb hos Marvel. Det är inte direkt så att det stör. Och på sätt och vis kanske det faktiskt passar ganska bra till manuset. Det känns riktigt roligt att för en gång skull ha något bra att säga om Claremont nyare skapelser. I och med den här serien har han — i alla fall i min ögon —fått upprättelse.

Manus: Chris Claremont
Illustration: Tom Grummett
Tusch: Cory Hamscher
Färgläggning: Wil Quintana
Betyg: 3++/5

Trackback-adress