Vilken sörja det här var. Claremont må vara en av de största serieförfattarna genom tiderna men nu för tiden verkar han ha tappat greppet. X-men: Sword of the Braddocks är ett bra exempel på det. Inget funkar riktigt bra i denna one-shot om den forna X-kvinnan och numera Exiles-medlemmen Betsy ”Psylocke” Braddock. Storyn är papperstunn och mest förvirrande. Kanske beror det på att jag inte haft någon koll på vad som hänt Betsy de senaste åren. Jag har helt skippat att läsa Marvels Exiles-grejer. Men framför allt är det dialogen som är riktigt dålig. Jag kommer på mig själv att flera gånger tänka; ”Näh, inte en mänska skulle prata så där, inte ens i en serietidning”. Det är otroligt trögt, stolpigt och högtravande. Claremonts sätt att skriva var banbrytande på 70-talet och det funkade fint på 80-talet och rätt ok en bit in i 90-talet. Men idag känns det faktiskt bara ålderdomligt. Det blir inte bättre av att Scott Clark är en helt värdelös illustratör. Clark tecknar både slarvigt och amatörmässigt. För att dölja det har serien färglagts med någon sorts kletig airbrush. Det ser riktigt risigt ut.
Som tur är finns det en backup-story i detta nummer som är rätt ok. Adam Warren och Rick Mays gör en liten trevlig bagatell där Logan i en monolog ser tillbaka på en barrunda med Betsy där de suttit och dragit gamla slagsmålsanekdoter tillsammans. Egentligen en rätt meningslös historia, men den framstår som värsta mästerverket i jämförelse med Claremonts dynga. Den här storyn har en lite vemodig touch som jag gillar.
Jag kan verkligen inte rekommendera någon att läsa denna one-shot. Inte ens de mest fanatiska X-men-läsarna får ut något av den här. Jag hade gärna satt en dräpande etta i betyg, men den andra storyn av Warren och Mays drar upp det något. En svag tvåa. Håll er undan.
I övrigt säger jag som Jonas, glöm inte tävla nu under påsken: VINN THING!
Manus: Chris Claremont och Adam Warren
Illustration: Scott Clark och Rick Mays
Förlag: Marvel
Betyg: 2-/5
hmmm, just mutantserierna var en av de titlar jag höll fast allra längst vid. Och jag är absolut inte främmande för att plocka upp tråden idag om nåt intressant dyker upp, men hur skulle man kunna vaska fram guldkorn ur denna sanslösa flod av… eh, mindre bra material.
Faktiskt, efter Wolverine: Origins har jag en hel bunta nummer som står ouppackade i sina prenumerationspåsar. Fortfarande.
Claremont gjorde en hel del bra grejor under sin första tid med X-men. Jag diggar fortfarande hela brood-grejen, resan till japan och samarbetet med miller etc. Men med tiden tyckte jag hans manus började gå på halvfart, det var gamla såpamanövrar som upprepades och faktiskt en brist på humor, helst en svart sådan, som hade behövts i hans ibland väl gråtmilda sentimentalitet.
Kul sida förresten, den här ska jag följa.
Stewe: Du det är inte lätt att hitta de riktigt bra serierna bland Marvels över 10 x-titlar. Det mesta är om inte skit i alla fall rätt mediokra. De som sticker ut som något bättre än de andra är Astonishing X-men (inte bara bra utan fantastisk), X-men Legacy (nya namnet på X-men vol. 2) och arcen Old Man Logan ur Wolverine (som tyvärr snart är över). Uncanny X-men har varit katastrofalt dålig ett tag men börjar repa sig.
För övrigt så blev jag peppad att läsa (och beställde) Outlaw Nation efter att läst om den på din blogg.
Oj då, hoppas verkligen inte du blir besviken och tack för mutanttipsen!
mvh s.