För något halvår sedan upptäckte jag Warren Ellis’ gratisserie på FreakAngels.com. Jag läste några episoder men tröttnade efter ett tag. Serien var så klart bra så det var inte därför jag slutade. Jag har bara lite svårt för att läsa serier digitalt. Det är på något sätt som att något går förlorat. Kanske är det lukten av nytryckta seriesidor jag saknar. Kanske är det att de små detaljerna och pennstrecken inte riktigt kommer fram på skärmen. Eller så är det bara den anale seriesamlaren i mig som inte får sin tillfredsställelse genom att få äga. Hursomhelst så bestämde jag mig för att vänta på att FreakAngels skulle släppas i en samlingsvolym. På härligt högupplöst tryckfärgsdoftande blankt papper.
23 years ago, twelve strange children were born in England at exactly the same moment. 6 years ago the world ended. This is the story of what happened next.
Ovanstående citat kommer från baksidan av samlingen och sammanfattar vad det handlar om rätt väl. FreakAngels utspelar sig i ett England efter katastrofen. Delar av landet ligger under vatten och i princip all modern teknologi har förstörts eller försvunnit. I Londonstadsdelen Whitechapel huserar gänget mad samma namn som serien, och det rör sig givetvis om de märkliga barn som föddes för 23 år sedan. Alla har gemensamt att de har lila öron och förmågan att kommunicera med telepati. Vad katastrofen som ödelagt England beror på berättas aldrig i klartext, men små hintar ges att dessa Freakngels på något sätt är inblandade eller bär skulden.
Styrkan i FreakAngels är, som med det mesta som Ellis skriver, gruppdynamiken. Det rör sig om en grupp individer med mycket olika viljor och säregna karaktärsdrag, och de konflikter, känslor och motsättningar som detta innebär. Det bråkas och gnabbas, hatas och älskas, samtycks och misstycks. Ellis skapar ett antal otroligt intressanta karaktärer som känns levande och verkliga från sida ett. Något annat hade väl varit rätt oväntat från Ellis. Det är även en mycket intressant postapokalyptisk värld som Ellis bygger upp. En sorts viktoriansk Mad Max möter Gibsons Neuromacer.
Svagheterna, för det finns givetvis även sådana, är att det—trots förutsättningar som bra karaktärer och miljö—är en rätt tunn handling. När man läst klart samlingen känns det lite som att man läst ett 140 sidor långt första kapitel. Visserligen hyfsat intressant, det aldrig så att man tappar intresset. Men det är bitvis ibland lite väl intetsägande och långdraget. Och när det väl är över så infinner sig känslan: ”Jaha var det inte mer än så här?”. Kanske beror det på att serien egentligen är uppbyggd på 6-sidors episoder som publiceras en gång i veckan. Kanske är det därför som det känns som att den första volymen inte har något riktigt ordentligt avslut. Något annat som irriterar är att bakgrunden till katastrofen endast vagt hintas om. I mina ögon är det ett av de mest intressanta elementen i historien och jag tycker att Ellis hade kunnat fokusera mer på den. Allt vi får reda på är att FreakAngels på något sätt känner sig skyldiga. Och att resten av London verkar vara ovetande. Serien publiceras visserligen fortfarande kontinuerligt på nätet och troligen släpps det väl en volym 2 inom en inte allt för avlägsen framtid. Kanske får vi veta mer i den.
Jag tror att FreakAngels säkert kan utvecklas bra fortsättningsvis. Förutsättningarna finns där—den behöver bara ta lite mera fart.
Manus: Warren Ellis
Illustration: Paul Duffield
Tusch: Paul Duffield
Färg: Alana Yuen
Förlag: Avatar Press
Betyg: 3/5
