– Känns det inte lite som att allt Warren Ellis är inblandad i är mer eller mindre fantastiskt? Iaf av det jag hunnit plöja genom hittills.

Den frågan fick jag för ett par dagar sedan, och jo, lite så är det faktiskt för mig också. Thunderbolts, The Authority, Planetary, Transmetropolitan – allt mer eller mindre i toppen av min grejer-alla-borde-läsa-lista. Utöver serieskapandet är Ellis även en mycket frekvent och elakt fyndig Twittrare, som du precis som jag gör borde följa här. Så, i all korthet, i och med att jag uppenbarligen är kär i Warren Ellis så gick jag och köpte samlingen av Black Summer, hans helt egen miniserie i sju delar, utgiven på independentbolaget Avatar Press.

Black Summer inleds med att John Horus, en av världens sex kända superhjältar, mördar USA:s president samt hela hans personal med motiveringen att de inte är något annat än kriminella mördare och krigsförbrytare som inte gör annat än att göra världen till en sämre plats för sin egen vinning. Alltså, Black Summer genomsyras av en hel del politik och svidande samhällskritik, vilket i normala fall hade avskräckt mig då jag lider av någon sorts politiskt flatlinesyndrom, men just i det här fallet passar samhällsperspektivet in väldigt väl i storyn utan att kännas alltför påklistrat. Skönt, men skit i det nu så går vi vidare till själva våldet: Efter att Horus haft ihjäl presidenten måste naturligtvis militären ha ihjäl honom, och när de ändå är i farten så känns det säkrast att försöka ha ihjäl de återstående fem hjältarna också. Utöver att militären mobiliserar så visar det sig snart att CIA framställt egna supersoldater, och det dröjer inte länge innan både hundratals soldater och en av superhjältarna gått en brutal död till mötes. Brutal och detaljerad faktiskt, då illustratören Juan Jose Ryp (som nu även tecknar Ellis nuvarande serie No Hero) syns lägga väldigt stor vikt vid nästa obscena mängder detaljer, även i de rikligt förekommande våldskavalkaderna.

Ser vi till själva superhjältandet så har Black Summer en lite annorlunda vinkel på detta, då samtliga personer i världens enda superteam från början är ”an association of politically-aware young scientist-inventors” som själva uppfunnit, designat och implementerat sina egna krafter och de specialbygga superpistoler de alla innehar. Intressant vinkel, men jag kan tycka att det hamnar lite i skymundan av den tydliga politiska agendan. Så, för att runda av och försöka summera lite, Black Summer är en smart, komplex, vältecknad och modern serie, som bitvis snubblar lite på sina rätt höga pretentioner. Bra, men inte bäst.

Trackback-adress